Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg till den heliga vallfartsorten. I
medeltidsskal-dernas, åtminstone de tyskes, dikter uppenbarar sig
knappt något natursinne alls, ehuru man däraf icke
får draga den slutsats, att icke natursinnet fanns,
fast det var omedvetet och reflexionslöst. Undantag
härifrån utgöra i någon mån Dante och i än högre
mån Petrarca; men äfven denne senare har icke ett
ord af pris åt berglandskapen. Hans smak är helt
och hållet den antika, som vi redan lärt känna.
Detsamma gäller om Enea Silvio, sedermera påfven Pius
II, som med hänförelse skildrar Italiens natur, men
helt och hållet så som det kejserliga Roms författare
skulle hafva gjort det. För Alperna har han ingen
beundran, ej heller för bergnaturen i Skottland, som
han sett, men hvarpå han icke offrar ett ord, ehuru
han har mycket att berätta om landets folk och dess
seder. Andre italienske författare, som rest öfver
Alperna, tala om deras natur, men endast för att
kalla dem ohyggliga och rysliga. De reseskildringar
man äger från 15- och 1600-talet, omtala dem på
samma sätt. Det enda undantaget utgör en bok af
Konrad Gessner, utkommen år 1541. Här först
benämnes det en njutning att betrakta de oerhörda
bergmassorna, de väldiga snödömerna. Men Gessner
stod inom litteraturen ensam om denna sin åsikt
ända till in på 1700-talet.
Gå vi till vår egen nordiska litteratur under
medeltiden, så finnes i den isländska litteraturen knappt
ett omnämnande, än mindre ett beundrande ord om
Islands väldiga natur, dess eldsprutande berg, dess
fjäll, dess sjudande källor, dess milslånga öknar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
