Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han eftersträfvar ett odödligt lif, för hvars tillvaro
eller möjlighet erfarenheten erbjuder ingen
stödjepunkt. Allt, utom den Evige själf, synes vara
förgängelse underkastadt; allt annat än han synes efter
sin korta tillvaro återvända i det tillstånd, hvari det
var, innan det kom till. Det bästa människan äger
är hvad Gud icke äger: förmågan att sätta en gräns
för sin existens, förmågan att dö, när hon det vill.
Så långt denne romerske författare. Hvem
känner icke, när man hör hans ord, att de äro ingifna,
icke af det vanliga hånfulla, ytliga och själfbelåtna
epikureiska tviflet, utan af en sanningstörstande
andes smärta och af vemodsfull resignation? I en sådan
sinnesstämning gick också Plinius sin död till mötes.
Det var år 79 efter Kristus. Han var då högste
befälhafvare öfver den i Misenums hamn förlagda
romerska örlogsflottan. Det var den 24 Augusti
nämda år, då Plinius, skådande bort öfver
neapolitanska viken, fick se en förvånande syn: ett
moln af ångor, som likt en pinie med stam och
krona höjde sig, än mörkt än hvitt till färgen, öfver
berget Vesuvius. Denna syn, med hvilken vår tids
människor äro förtroliga, var, såsom nämdt, i högsta
grad öfverraskande då, ty Vesuvius var den tiden
icke ett eldsprutande berg och hade icke varit det,
så långt häfdernas älsta minnen sträckte sig. Ända
upp emot toppen låg berget då smyckadt af
praktfulla villor, parker vingårdar och ängar. Endast
själfva toppen, som var ofruktbar, betäckt af
eld-frätta stenar och grottlika fördjupningar, förrådde,
att berget i förhistoriska tider företett vulkanisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
