Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom ett falskt begrepp om lycka hemfallen åt det
onda. Likasom de platonske filosoferna betona
äfven de stoiske, att det i människohjärtats värld råder
ett brutet, disharmoniskt förhållande, att strid där
äger rum mellan anden och köttet, att världen
behöfver försoning, och att försoningen ej kan vinnas
utan genom människoviljans underkastelse i allt
under Guds vilja. Äfven häruti hade således den
grekiska filosofien arbetat som förelöpareJ och
banbry-tare åt kristendomen.
Men huru skulle denna försoning vinnas?
Stoikerna svarade: därtill kräfves i främsta rummet, att
människan vill frälsas, ty Gud tvingar henne icke.
En tvungen handling kan till formen vara god och
ha gagneliga följder, men är dock till sitt väsen icke
god, ty god är endast den handling, som utgår ur
ett godt och villigt sinnelag. Människan måste
således försöka själf, försöka dagligen och stundligen
att vinna försoning; hon måste för detta ändamål
öfva sina andliga muskler så som gymnasten öfvar
sina kroppsliga. Själens harmoni kan vinnas endast
genom den strängaste pliktuppfyllelse. Och denna
måste vara så oegennyttig, att hon fullgöres för sin
egen skull, för det godas egen skull, ej för vinnande
af den frid och lycka, hvilken man kan vänta sig
som frukten af en sådan sträfvan. De äldre
stoikerna uttalade sig med en viss stolthet öfver det
dygdeideal, de sålunda uppställt, och de betviflade ej,
att idealet kunde förverkligas. De yngre stoikerna,
de under romerska kejsartiden, tala däremot i ödmjuk
ton om sitt ideal eller rältare om sitt förhållande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
