Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Claudius Ptolemseus’ Syntaxis upprätthöll sig genom
många århundraden, i själfva verket ända in i nyare
tiden, med oförsvagad auktoritet, kommenterades af
astronomerna såsom bibeln af teologerna och
betraktades i öster- och västerlandet som ett osvikligt
orakel.
Den bild af världsbyggnaden, som Ptolemaeus
gifver oss, är i korthet denna: Jorden står i
världsbyggnadens centrum som dess fasta medelpunkt.
Kring jorden röra sig i olika sferer himlakropparne
i följande ordning: månen, Merkurius, Venus, solen,
Mars, Jupiter, Saturnus och fixstjärnehimmeln. Alla
dessa sferer röra sig kring en och samma axel. De
observationer man gjort på himlakropparne hade
redan långt före Ptolemseus’ tid förstört den illusionen,
att himlakropparnes banor beskrefve cirklar kring
jorden som medelpunkt. Men emedan cirkeln
ansågs som den fullkomligaste af alla figurer, ville man
likväl icke öfvergifva tron, att den var den i
skapelsen gifna normen för planetbanorna, och de
häremot stridande fenomenen förklarade man dels så,
att jorden icke stod i medelpunkten för samtliga
dessa cirkelbanor, dels så, att man för de mellan
jorden och solen befintliga planeterna, som tyckas
röra sig än framåt, än plötsligen stanna och gå
tillbaka, uppfann den så kallade epicykliska teorien,
enligt hvilken den cirkelformiga bana, som t. ex.
planeten Venus beskrifver kring jorden, egentligen
icke beskrifves af planeten själf, utan af
medelpunkten i en mindre cirkel, som flyttar sig utefter denna
bana, och i hvars periferi planeten Venus själf rör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
