Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eftersträfvat och i någon mån åstadkommit, och
därför kastade sig med hängifven längtan i armarne på
den nyplatonska filosofien.
Clemens berättar nämligen om sig själf:
»Alltifrån min ungdom oroades jag af tvifvel, som, jag
vet icke huru, hade fått insteg i min själ. Ständigt
frågade jag mig: skall jag i döden upphöra att vara
till? Tiden i sin oändlighet försänker allt, allt i
glömska. Snart skall då ock den tid komma, då
jag icke ens lefver mer i någon människas minne.
Skall jag då också vara så fullständigt förgäten, att
intet väsen i hela världsalltet vet, att jag varit till?
Det vore ju då som om jag aldrig varit född! Jag
frågade mig vidare: hur skapades världen, och hvad
fanns, innan världen var? Har hon funnits af
evighet, så skall hon också fortfara i evighet, men har
hon haft en början, skall hon ock hafva ett slut.
Och i detta fall, hvad återstår efter världens slut
annat än dödens stillhet och tystnad? Eller skall
då någonting vara till, som är oss människor
omöjligt att tänka? I det jag — fortfar Clemens —
ständigt bar med mig sådane tankar, vardt jag
ganska sorgsen; jag bleknade och aftynade och — hvad
som var det värsta — när jag sökte afskudda mig
dessa tankars välde, såsom onyttiga och plågsamma,
grepo de mig häftigare än någonsin förut. Jag visste
då ännu icke, att detta tvifvel var mig en god, en
välmenande ledsagare, som förde mig till det eviga
lif vet. Det har jag först senare erfarit och tackar
nu Gud därför, ty tankarne, som kvalde mig,
nödgade mig att söka, och den som söker han finner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
