Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till löfhyddohögtiden.» Det behöfver väl knappt
tillläggas, att Porfyrius’ slutsats om Jesu vankelmod
icke följer med nödvändighet af stället, emedan man
under gifna förändrade motiv kan vara både
berättigad och skyldig att ändra en föresats, utan att
fördenskull vara vankelmodig. — Äfven i Matth.
13, 35 gjorde man en ändring för att afväpna ett
inkast af Porfyrius.
Jag anför dessa små bidrag till bibeltextens
historia blott i förbigående och för alt visa, att
verkningarna af en bok, som tillintetgjordes för ett och
ett halft årtusen sedan, dock ännu kunna fortfara
och röja sig på ett område, där man minst borde
vänta det.
Porfyrius’ nu afhandlade verk var det skarpaste
litterära angrepp, som nyplatonismen mäktade göra
mot sin medtäflare, och angreppet var, som jag
nämde, sannolikt icke riktadt mot kristendomen själf,
utan blott mot läran om uppenbarelseurkundernas
ofelbarhet. Hvad kristendomens läror vidkommer,
är det väl ©tvifvelaktigt, att Porfyrius såsom teosofisk
tänkare förstod att uppskatta och beundra den store
apostel, hvars tankevärld hade i vissa moment stor
likhet med hans egen, nämligen Paulus, och hos
hvilken Porfyrius till och med kan sägas stå i
tacksamhetsskuld för en och annan af de inblickar han
äger i religionens innersta väsen.
I öfrigt var han, i likhet med de fleste
nyplatoni-kerna, ingalunda en man, som älskade strid. Hans lif
var ett oafbrutet bemödande att finna saligheten i Gud
på de vägar, som han trodde föra dit: ett fortsatt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
