Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid solens uppgång, de frommes stad». Från
gränsprovinserna klagades, att de kristne voro delaktiga i
där utbrutna politiska rörelser.
Diokletianus beslöt nu ingenting mindre än att
utrota kristendomen. Förföljelsen riktade sig först
mot prästerna såsom kristianernas ledare. De
fängslades i mängd och lades i bojor. Därefter utkom
ett edikt, att alla kristne utan undantag skulle offra.
På städernas gator utropades, att alla män, kvinnor
och barn borde infinna sig i templen, och
förskräckliga straff drabbade dem, som vägrade. Många föllo
här hjältemodigt som martyrer, många gingo i
förskräckelsen öfver och förnekade sin tro; många
lyckades rädda sig genom hedniske medborgares
barmhärtighet, hvilka dolde de förföljde i sina hus
och skyddade dem med fara för eget lif. Men i det
hela såg det till en tid ut, som om Diokletianus
skulle hafva lyckats komma sitt mål ganska nära.
Kejsaren och hans medregenter hälsades redan med
inskrifter på triumfportar och offentliga byggnader,
hvilka prisade dem, såsom orden i en af dem lydde,
»för att den kristianska vidskepelsen blifvit
tillintetgjord och den kristna tron, som hotade samhället
med undergång, blifvit ända till namnet utrotad».
Detta var emellertid ett stort misstag. Knappt hade
förföljelsen upphört, förrän kristianerna syntes vara
lika talrika som förut. Affällingarne återvände i
kyrkans armar och gjorde bot, nyomvände
tillströmmade, och den fruktansvärda blodiga ansträngningen
från statens sida visade sig hafva varit gjord för*
gäfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
