Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ärorika död, hvarom han bedt, och den
orubbliga tro i dödens stund på sin odödliga
bestämmelse — af dem kom han ock i åtnjutande.
Han stupade, som bekant, i ett segerrikt fältslag med
perserna. Före slaget hade han en syn. En gestalt,
som han redan en gång förut sett, nämligen vid sitt
uppbrott från Gallien till Konstantinopel, visade sig
för honom. Han trodde sig i gestalten igenkänna
den romerska statens genius, men nu visade sig
densamme med beslöjadt anlete och aflägsnade sig
med en åtbörd af sorg och smärta. Julianus gick
fördenskull med dödsaningar till striden. Denna
vardt hårdnackad och blodig. I begrepp att ila till
en af fienden hotad position och innan han hunnit
påtaga pansaret erfor Julianus, att persiskt rytteri
med åtföljande elefanter inbrutit i romerska härens
centrum. Han skyndade dit, bragte sina vikande
trupper att stå, ordnade och förde dem till nytt
angrepp och hade tillfredsställelsen att se fienden vika,
men i detta ögonblick träffades han af en persisk
pil, som trängde in i lefvern och tillfogade honom
ett sår, som snart visade sig vara dödligt.
Ammianus Marcellinus, krigaren och
häfdateck-naren, som själf deltagit i Julianus’ fälttåg, omtalar
hvad den döende kejsaren yttrade till sina kring
honom samlade vänner. Hans korta lefnadsbana var
nu, sade han, lyktad; glad var han beredd att som
en ärlig gäldenär återlämna sitt lån. Han hade skäl
att fröjda sig, ty han skulle ur en lägre tillvaro
öfvergå till en högre. Den som gudarne älska dör
ung... »Jag har länge vetat, att det var ödets vilja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
