Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arrendera. Columella tillråder egendomsherrarne att
så litet som möjligt ombyta arrendatorer, att städse
bemöta desse humant och icke fordra allt för
be-stämdt, att arrendesumman skall betalas på utsatt
dag. Det är ett lyckligt gods, säger han, där
arrendet går från fader till son; där gården är
arrenda-torns födelseort och där de äro som i sitt egna hem
och på sin egen grund.
Man får emellertid icke taga för gifvet att
ar-• rendatorernas lott var i det hela en sådan, som
genom träget arbete kunde göras bekymmerfri. Deras
arrendelotter voro till regeln små*). Plinius, som
dock skall hafva varit en god husbonde, talar om
sina egna arrendatorer som ständigt skuldsatta och
ständigt i brydsamma omständigheter. Lagarne bekräfta,
att så var förhållandet, och den förvandling, som
den romerska arrendatorsklassen under
århundradenas lopp lider, bestyrker det ytterligare. Det visar
sig nämligen, att klassen af fria arrendatorer under
tidernas lopp, omärkligt för dem själfve, omärkligt
kanske också för själfve egendomsägarne, öfvergick
till en klass af odlare, bundna vid torfvan, och i
vissa hänseenden liknande trälen under medeltiden.
Man kan väl förstå, huru detta tillgick. Den till sin
egendomsherre skuldsatte arrendatorn fick kvarstanna
efter kontraktets slut, emedan den enda utsikten att
få betaldt af honom var att fortfarande använda
hans arbetskraft. Han stannade år efter år och
er-lade med sitt arbete räntan på sin skuld, utan att
*) Det kursiverade ordet finns ej i manuskriptet.
Utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
