Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord: »Stolt af mitt mod och viss om seger var det
först min afsikt att utplåna Roms namn och på
romar-väldets grus upprätta goternas rike; men erfarenheten
lärde mig efter hand, att lagar äro nödvändiga för
en stats lif och att goternas lynne passar mindre väl
för oket af en borgerlig styrelse. Från det
ögonblicket satte jag ett bättre mål för min ärelystnad,
och det är nu min uppriktiga önskan, att ett
kommande tidehvarf måtte gifva sitt erkännande åt en
främling, som använde goternas svärd icke att
kull-störta, utan att återställa och vidmakthålla det
romerska riket.»
Det gotiska stormmolnet, som uppstigit från
Thra-cien och hemsökt Italien, hade således upplöst sig,
om jag så får säga, i befruktande skurar.
Västgöterna höllo sitt ord, och hvad som återstod af
västerländsk kultur och ännu kunde till en tid räddas, det
räddade de i jätteslaget med Attila på de Katalauniska
fälten. För en kort historisk stund hade himmelen
åter klarnat öfver romarriket. Det var vid den tiden
som Rutilius Numatianus tog farväl af Rom, för
att återvända till sina galliska landtgods, sedan han
i Rom upplefvat de händelser jag nu berättat. Han
hade själf fått bevittna, huru Horatii profetia gick
i uppfyllelse, att Roms gator en dag skulle ljuda
under hofslagen af barbariske krigares hästar.
Det poem, hvari Rutilius skildrat sin hemfärd,
är uppfylldt af dessa minnen. Den tappre Stiliko,
som skalden personligen måste hafva känt, är i
Rutilius’ ögon hvad han, germanen, var i hofvets och
de romersk-infödde officerarnes: en i sitt inre icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
