Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är människornas fasta borgl Återgif den sjuke hans
hälsa, du som är den sanne läkaren I» Aischa höll
Muhammeds hand i sin och kände den tyngre. Hans
arm sjönk ned. Hon lutade sig öfver honom. Han
hade upphört att andas. Muhammed ben Abdallah,
stiftaren af en världsreligion, den ifrige förkunnaren
af en enda Gud, var död, och de närvarande
kvinnorna uppstämde den öfliga klagosången kring hans
stoft. Då Omar, Muhammeds trogne vän, frände och
rådgifvare, hörde denna, blef han utom sig och
vägrade tro, att profeten skattat till förgängelsens lott.
Då Abu Bekr lämnat moskéen, gick han in i sin
dotter Aischas kammare, lutade sig ned öfver den döde,
så att hans panna nästan vidrörde dennes. Därefter
rätade han sig och tillkännagaf, att profetens ande
lämnat det jordiska.
Den bestörtning underrättelsen väckte i Medina
låter sig icke beskrifva. Medinaterna hade svårt att
finna sig i tanken, att mannen, som behärskat alla
deras tankar och känslor och uppenbarat dem den
sanna tron och genom sina uppenbarelser varit som
en förmedlare mellan dem och himmelen, nu var
försvunnen ur deras midt för alltid; att han, som
fullgjort bragder, som syntes dem omöjliga utan
gudomligt bistånd, skulle blifvit besegrad af döden.
Han hade så länge tänkt, beslutit och bandlat i
deras ställe, att de nu tycktes värnlösa och utan
ledning.
På bestörtningen följde farhågor för framtiden.
Muhammed hade varit bandet, som sammanhöll
mångfaldiga olika och sins emellan stridiga meningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
