Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också Hinkmar och var ärkebiskop Hinkmars
brorson. Den yngre ville icke underkasta sig den äldres
absoluta välde, utan åberopade de pseudoisidoriska
dekretalerna ocb vädjade till påfven Hadrian II. Men
denne kunde icke bjälpa honom. Understödd af
dåvarande kejsaren Karl II trotsade ärkebiskop
Hinkmar på sin rätt att äfven gentemot påfven vara herre
och mästare inom sitt ärkebiskopsstift. Den yngre
Hinkmar blef satt i fängelse, och då han fortfor att
trotsa, blefvo hans ögon utstuckna på honom — ett
ohyggligt bestraffningssätt och ett sätt att göra
motståndare oskadliga, som västerlandet hade lärt af
by-zantinerna; men på samma gång tillerkändes honom
rättighet att sjunga mässan framför altaret och att
behålla en del af biskopsinkomsterna. — Första
gången, som de pseudoisidoriska dekretalerna
åberopades, var på en synod i Paris år 846.
Var, som man har skäl att förmoda, deras
upp-hofsman en frankisk suffraganbiskop, och var det
egentliga motivet för förfalskningen det att gifva
suff-raganbiskoparne en skyddad ställning såväl mot den
världsliga makten som mot ärkebiskoparne, så blef
det dock påfvemakten, som skördade vinsten däraf,
ty det afsedda skyddet låg i den rättighet
dekretalerna tillerkänna biskoparne att vädja till påfven
både mot världsliga och andliga förmäns dom. Allt
samverkade i denna tid för att i den västerländska
kyrkan bilda ett centrum för en auktoritet, stående
högt öfver kejsare, synoder och provinsialprelatur.
Och efter seklets midt fick Rom en påfve, Nikolaus I,
i hvilkens person dessa samverkande krafter lika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
