Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fri besittning af Northumberland, östangeln och
Lincoln. Kriget fortgick; de luckor, som oupphörliga
strider vållade i de nordiska lederna, fylldes genom
förstärkningar hemifrån, och i början af 870-talet
kunde de skandinaviska härskarorna vända sig mot
det södra England, som ditintills varit jämförelsevis
skonadt.
I spetsen för skandinaverna stodo hjältar,
hvilkas namn angelsaksiska krönikeskrifvare ha, så att
säga, med darrande hand inristat i historien: namn
sådana som Ingvar, Ubbe och Halfdan. I den
nordiska sagan, sådan denna gestaltade sig på
elfva-hundratalet, är det söner af sagokonungen Ragnar
Lod-brok, som utföra dessa bragder. Ingvar är där under
namnet Ivar gjord till denne Ragnars son, som, i det
han hemsöker England med sina vapen, gör det för
att hämnas sin faders grymma död.
I England, likasom i Frankrike, bära de
nordiska härfärderna karakteren af ett religionskrig, på
samma gång som de afse byte, landvinningar och
kolonisation. Karl den store hade själf satt detta
religionskrig i gång, då han med eld och svärd tvang
saksarne att öfvergifva sin gamla lära.
Nordmannatågen på 800-talet äro en fortsättning af detta
religionskrig. För nordmännen stod saken så, att de
antingen måste invänta ett af franker och angelsakser
förberedt korståg mot dem eller själfve taga initiativet
och återförskaffa åt Odensläran dess gamla
besittningar på fastlandet och vid atlantiska hafvets kuster.
Angelsaksiska krönikorna tala sällan om andra
härjningar från skandinavernas sida än de som riktades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
