- Project Runeberg -  Kulturhistoriska föreläsningar / 5. Föreläsningar öfver medeltidens kulturhistoria (fortsättning) /
220

(1903-1906) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

grefvens, seneschallens, munskänkens, connetabelns,
kamerariens och sacellariens. Palatsgrefven, comes
palatii, maire du palais, handhade hofvets
justitie-väsen; seneschallen, senescalcus, förvaltade de
kungliga domänen; munskänken, på medeltidslatin scenco,
échanson, hade uppsikt öfver de kungliga vinkällarne;
connetabeln, comes stabuli, stallgrefven, hade uppsikt
öfver de kungliga stallen och stallpersonalen;
kamera-rien, chambrier^n, hade att tillse de kungliga rummens
inredning och dekoration och att emottaga de frivilliga
gåfvorna till konungen; sacellarien var skattmästare.
Dessa ämbetens namn motsvarade deras
innehafva-res verkliga förrättningar. Den kunglige munskänken
ifyllde verkligen konungens bägare, och detta ansågs
för ingen del som någonting nedsättande. Romarne
läto vid bordet betjäna sig af slafvar; germanerna
gjorde det aldrig. Enligt germanernas uppfattning
var det en uppmärksamhet mot bordgästerna, att de
under måltiden betjänades af personer, som voro af
fri börd och själfva kräfde aktning, samt en
uppmärksamhet mot husfadern och husmodern, att yngre
fränder och familjemedlemmar i hvardagslag
betjänade dem. Den kunglige munskänken borde därför
vara en af de förnämste antrustionerna. Konnetabeln
eller stallgrefven sysslade verkligen med konungens
hästar; att han med egen hand sadlade hästen, på
hvilken monarken skulle rida, ansågs icke som en låg
förrättning, utan som en heder. Nedanför desse höge
hofämbetsmän kommo andra, såsom venatorerna,
ve-nörerna, motsvarande de nutida hofjägmästarne, som
hade uppsikt öfver koppeln och jägarepersonalen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:05:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrkultur/5/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free