Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ränen och öfriga vasaller. Den besegrade förlorade
sin process, om det var en civil sak; han afrättades,
om han med lifvet kom från tvekampen, om saken
var ett brottmål. Hade han kämpat å en kvinnas
vägnar, blef han själf skonad, men kvinnan afrättad.
Det karakteristiska draget i det medeltida
domstolsväsendet var, att enhvar hade rättighet att bli
dömd af sina pairs, sina likar, sammankallade till
ett slags jury. Skulle konungen döma en storvasall,
måste juryn åtminstone delvis bestå af storvasaller.
Baronen dömdes af en jury, sammansatt af baroner,
chevalieren af chevalierer. Om en anklagad fritt
inställde sig under sin suzeräns lejd, så kunde han
fritt återvända från domstolen till sitt hem, äfven
om han blifvit förklarad skyldig. Man föredrog att
belägra honom i hans slott och fånga honom där
framför att svika gifvet löfte. Äfven här framträder
ett vackert drag.
Sådana voro bruken inom de klasser, som
utgjordes af de feodale. Feodalismen erkänner alla
inom dess område stående mäns fullständiga frihet
och själfständighet, såvidt som den icke inskränkes
af de fritt uppgjorda kontrakten däremellan. Desse
män erkänna ingen annan världslig myndighet än
den de själfva ingått förpliktelser till. De hafva
till-ochmed rättighet att börja krig och sluta fred.
Undersåteförhållandet i vare sig romersk eller
byzan-tisk eller modern mening känna de alldeles icke till.
Till och med i förhållandet till sina suzeräner
uppträda de som suveräner, som själfständige
statschefer. Man kan icke tänka sig en större skillnad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
