Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den romerska adeln hade antagit de
germanisk-longo-bardiske herrarnes seder och hade lärt sig af dem att
använda feodalsystemet. De lydde hvarken kejsaren,
påfven eller sin egen senat, och när de vistades i
hufvudstaden, var det som furstar, som ansågo sig
stå öfver lagarne. Deras makt och själfsvåld stod i
proportion till antalet af deras vasaller och väpnade
följe. De togo i anspråk rättigheten att på egen
hand föra krig och sluta fred och sitta till doms
öfver sina vasaller, tjänare och arbetare. Massan
af Roms befolkning hade i påfven och i sina egna
väpnade armar det enda skyddet mot desse
småtyranner. Mellan påfve och folk rådde fördenskull
i dessa tider det bästa förhållande. De skyddade
och stödde hvarandra. Det var dessa två
samverkande makter, påfven och Roms plebejer, som
bildade den ifrågavarande lilla republiken. De gåfvor,
som fromheten i alla kristna länder tillsände
påfven, kommo äfven staden Rom till godo. Tack vare
dem blefvo romarne i stånd att hålla den vidsträckta
stadsmuren i god t skick och att befästa sin
hamnstad Centumcellsc, det nuvarande Civita Vecchia.
Gregorius III var den förste påfve, som anropade
frankerna om beskydd för kyrkan och romerska
republiken. Han bad år 741 Karl Martel om hjälp
mot longobarderna. Detta exempel följdes af de
efterföljande påfvarne, närhelst staden Rom och dess
område hotades af longobardernas angrepp. Påfvarne
voro tacksamme för den beviljade hjälpen. Påfven
Zakarias gaf sitt bifall till att den frankiska kronan
öfverflyttades från den siste merovingen Childeriks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
