Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gods och urgamla friheter, och alla närvarande,
adelsmän och bönder, svuro att gemensamt skydda sin
egendom och sitt lands frihet mot den kunglige
röfvaren.
Henrik IV var en låg karakter: grym till lynnet,
pösande af öfvermod och hänsynslöshet, när han
hade framgång, erbarmlig och krypande i motgångens
dagar. Vi finna häraf, att den tiden var staten
ingalunda ägnad att upptaga striden mot en reformerad
kyrka, ty staten saknade ännu idealer att sträfva för,
medan kyrkan hade höga sådana, och vi finna på
samma gång, att en sådan statens representant som
denne Henrik IV på intet sätt var vuxen att träda inom
skrankorna mot den sedestränge, viljestarke
Gregorius VII. Medan Henrik höll sitt hof i Goslar, hörde
det bland annat till hans nöjen att med beväpnadt följe
rida omkring på landsbygden och plundra och
misshandla bönderna. Nu, sedan påfven tagit den
ovärdige monarken 1 upptuktelse samt förbjudit honom
att sälja kyrkogods och utdela biskops- och
abbots-stift åt sina gunstlingar, tillkännagaf Henrik, att han
icke vidare skulle sälja kyrkoämbeten; men han
förbehöll sig — och från statens synpunkt med rätta
— att fortfarande tillsätta biskopar och abboter, samt
att förläna de utnämde prelaterna med ring och staf.
Från statens synpunkt var detta riktigt, emedan den
tidens biskopar och abboter voro på samma gång
vasaller och innehade sina stift som förläningar af
suveränen.
Härmed var nu striden öppnad mellan kejsare
och påfve. Henrik ansåg sig hafva bästa hopp om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
