Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur kätteriets klor räddad, af kyrkan högt älskad son;
folket, som kände honom som sträng botgörare,
betraktade honom nästan som ett helgon, och när han
vid 90 års ålder afled, voro äfven klerkerna benägne
att se ett helgonskimmer kring honom. Ännu i våra
dagar besöka domherrarne i Tours årligen tredjedag
pingst Berengarius’ graf på St Cöme och läsa där
vissa böner.
Bland de lärjungar ärkebiskop Lanfrancus, hans
förnämste motståndare, utbildat var Anselm, som
också blef hans efterträdare på ärkebiskopsstolen i
Canterbury. Anselm är ryktbar i filosofiens historia
såsom den egentlige grundläggaren af den riktning
inom medeltidens skolastik, som kallas realismen,
och inom teologiens historia är han icke mindre
känd som uppställare af det s. k. ontologiska beviset
för Guds tillvaro. 1000-talet, som i flere afseenden
kan betraktas som en återuppväckelsetid, en
renässansperiod, om än en svag sådan, men likväl
märklig i jämförelse med det dystra 900-talet, såg äfven
den första begynnelsen till en storartad rörelse på
det filosofiska tänkandets område, nämligen
uppkomsten och brottningen mellan realismen och dess
motsats, den s. k. nominalismen. Ända sedan Des Cartes’
tid och än mer i det adertonde århundradet, till
någon del äfven i vårt eget, har man vant sig vid att
betrakta denna kamp som en gagnlös strid om ord
och skuggor. Den medeltida kampen mellan
realismen och nominalismen är dock en, som berör något
af filosofiens viktigaste problem, och det enda
berättigade inkast, som kan riktas mot medeltidens sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
