Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att gilla och utveckla själfpinandet som motsatsen till
den köttsliga lustan, och han vardt öfver hela Italien
bekant för de fruktansvärda späkningar han
underkastade sin kropp och hvilka han betraktade som en
frivillig underkastelse under Jesu och martyrernas
lidanden. Trots detta bevarade han i alla jordiska
ting ett sundt omdöme och en praktisk duglighet,
som i sin mån medverkade därtill, att påfven Stefan
X kallade honom till Rom och gjorde honom till
biskop af Ostia och kardinal. Sedan dess användes
han af de följande påfvarne som legat vid flere
viktiga tillfällen, under striden mellan påfvedömet och
kejsarväldet. Samtliga de svåra uppgifter som
underhandlare och diplomat, folktalare och
skriftställare, som sålunda öfverlämnades honom, skötte han
förträffligt; men Hildebrand-Gregorius, som specielt
anlitade honom, kallade han sin »kära Satan»,
emedan denne störde honom i hans mystiska trängtan
till förening med Gud, och han tvekade icke ett
ögonblick att säga den väldige påfven de bittraste
sanningar, såsom den, att han i Hildebrands själ hade
upptäckt öfvermod och högfärd blandade med
storsinthet och oegennytta, och han skref epistlar, hvari
han utfor i skarpaste uttryck öfver det andliga tyranni,
som Hildebrand utöfvade. I en af hans böner, som
blifvit upptecknade förekommer följande ställe: »Du
som en gång öppnade Herodes’ fängelse för Petrus,
befria mig, arme Petrus, ur Hildebrands händer.»
Mellan hvarje mission, som påfven påtvang honom,
återvände han till sitt eremitlif och sina
själfplå-gande botöfningar, som märkvärdigt nog ej synas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
