Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom förpantning eller försäljning af
jordegendomar, och mellan de store och små vasallerna redo
brefbärare med underrättelse om förberedelsernas
fortskridande och förslag om befälhafvare,
samlingsplatser och uppbrottstid. Det fanns, säger biskop
Vilhelm af Tyrus, i Europas västligare länder icke
ett hus, hvari man var overksam. »Jämte egna
fa-miljeangelägenheter hade man också att syssla med
andras, då här en fader, där en son, där åter en
hel familj gjorde sig färdig till afresa. Mellan de
ifrigaste gingo bud, som uppmanade till
skyndsamhet. Och när de, som voro utsedda till skarornas
anförare, gifvit uppbrottsorder, då sade man sina
älskade farväl och slet sig med suckar och tårar ur
deras armar. Där såg man modern följa sonen,
systern sin broder, dottern sin fader, hustrun med
dibarnet på armen sin make till korsfararskarans
mötesplats och, sedan uppbrottet skett, följa dem
med blicken under gråt och klagan». Och för de
fleste var detta afsked ett farväl för alltid.
Det var underliga skådespel man hade för ögat,
medan hoparne drogo landsvägarne fram. I spetsen
för dem gingo munkar med korsfanan; men det
kunde hända, att framför korsfanan var plats som
vägvisare gifven åt något djur. En gås såg man
framför en af hoparne, en get framför en annan.
Urgamla hedniska föreställningar fortlefde ännu hos
dessa korsfarare. Kom man till ett vägskäl och var
oviss, hvilkendera vägen man borde gå, fick gåsen
eller geten afgöra det. Detta i hedendomen icke
ovanliga bruk hvilade på iakttagelser, att djuren, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
