Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kättare. Om ibland hundra sådane skrifter det
fanns två eller tre s. k. hedningar, en Virgilius, en
Ovidius, en Florus, en Cicero eller Plinius, så var
det redan mycket. Och som nämdt: desse lästes icke
för innehållets skull: läraren förklarade aldrig och
kunde vanligen ej heller förklara annat än deras
ordalydelse och lade uteslutande vikt på glosorna,
fraserna och det rent grammatikaliska sammanhanget
— ett undervisningssätt, som för öfrigt än i dag har
sina anhängare och finner sitt teoretiska försvar.
Häraf låter sig också förklara, att sysselsättningen
med de latinska auktorerna knappt gaf någon
substantiel näring åt själslifvet, knappt någon vinning
åt den allmänna bildningen, och att den icke i
ringaste mån bidrog till kunskap om den antika värld,
på hvars spillror man lefde. Det är till och med
sannolikt, att man i de flesta skolorna icke läste
någonting hos de klassiske författarne i ett
sammanhang, utan inskränkte sig till att låta lärjungarne
läsa utplockade ställen, som kunde belysa
grammatikaliska regler eller tjäna som exempel för en
retorisk syntax eller som citat att anföra i ett tal.
En helt annan metod följdes i de arabiska
skolorna. Här studerade man de gamle författarne för
de sakupplysningars skull, som de lämnade, för de
tankar de meddelade, för den skönhet man hos dem
kunde njuta af. Först under loppet af 1200-talet
märker man, att äfven i Europa börjar det klassiska
studiet varda ett verkligt föreningsband mellan det
förflutna och det närvarande, mellan de bortgångna
och de lefvande generationernas andar, och det lider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
