Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Don Lotario
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. DON LOTARIO.
Ett språng till, min raska Rosinante, och vi äro
över! Därpå kan du flyga över slätten som
en svala. Hoppa nu!
Den unge ryttaren fattade med vänstra handen
hästens tyglar, och gav med den högra det stolta
djuret en uppmuntrande smekning på halsen.
Det var ett vågstycke, och Rosinante tycktes alltjämt
draga sig för att sätta över den klyfta, som gapande
låg framför henne. Hon reste sig för att taga
språnget, men ryggade tillbaka och stegrade sig.
– Vill du smaka sporrarna? ropade den unge ryttaren
vredgat utan att betänka, att ett felsprång av
hästen skulle störta dem båda i ett oundvikligt
fördärv, ty klyftan var mer än femtio fot djup. Ännu
vet du ej hur sporrarna smaka; du skall få känna det.
Därmed pressade han sina långa spanska sporrar
djupt in i ljumskarna på hästen, som reste sig av
smärta på bakbenen och gjorde ett sidosprång som om han
velat kasta av ryttaren, men därefter tog hon ett väldigt
språng framåt och satte över klyftan.
På andra sidan klyftan stannade hästen darrande
och frustade ängsligt, som hade den vetat, att den undgått
en stor fara. Ryttaren uppgav ett glatt klingande
skratt.
– Sade jag dig icke att vi skulle, ditt enfaldiga
kräk! utropade ryttaren, som om hästen förstått honom.
Nu äro vi över, fast ditt ädla blod klibbar vid
mina sporrar. Vid dylika språng måste du vänja dig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
