Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Don Lotario
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rosinante, det hjälper inte. Den genaste vägen är den
bästa, bure den ock över hundra dylika klyftor.
Ryttaren, som talade så, var en ståtlig ung man,
knappt över tjugo år gammal, en äkta spanjor från
hjässan till fotbjället och av lika rent blod som hans
häst, vilken icke ägde något mera än namnet gemensamt
med don Quijotes stelbenta Rosinante. Mörkbruna
lockar böljade under panamahatten, hans ögon
blixtrade mörka och eldiga över den böjda näsan, och
de väldiga mustascherna kunde icke varit mera
omsorgsfullt putsade, om don Lotario gjort en ritt genom
Puerta del Sol i Madrid i stället för över bergen i
Övre California. I hans dräkt låg till och med något
av spanjorens stolta koketteri, fastän den ej var
formad efter moderlandets snitt, utan mera lämpad efter
det tropiska klimatets krav. I övrigt var ryttaren en
vacker ung man, med uttrycksfullt ansikte, kraftig och
muskulös gestalt. Liksom hans bröder av Pyreneiska
halvön var han redan man vid en ålder, vari den kallare
nordiska solens barn ännu räknas till yglingarna.
En omedveten, segersäll trotsighet blickade ur hans
ögon efter det han uppgivit sitt glada skratt, över den
vackra dalen, som låg utbredd för hans fötter, och
tycktes sålunda vilja unna sin häst en kort rast.
– Framåt! ropade han därefter till hästen. Men
försiktigt, annars kunna vi ännu bryta halsen av oss!
Det gällde nu att över klipputsprång och vilt
sammanvräkta stenmassor stiga ned i dalen. Där fanns
intet spår till väg, och en förnuftig människa skulle
råkat i dödsångest, om hon på sina två ben skulle
företagit ett dylikt vågstycke. Endast en så oförvägen
natur, son don Lotarios, kunde här anförtro sig åt en hästs
fötter. Obekymrad om, var hästen nedsatte sina hovar,
skådade han ned över dalen och var just i begrepp att
uppstämma en visa, då hästen ånyo stannade.
– För tusan, Rosinante, utbrast han. Vår vänskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
