Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Don Lotario
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är snart slut, om du är så där tveksam. Vad går åt dig?
Varför sträcker du näsborrarna så där mot vinden? Men
vänta, den här gången har du verkligen rätt, Rosinante!
Han släppte tyglarna och förde hastigt båda händerna
till pistolhölstren, som voro anbragta å ömse sidor
av sadeln. Ett ögonblick därefter blänkte en
dubbelpistol i vardera handen.
Denna försiktighet tycktes inte vara obefogad. Ty
liksom spöken hade fem mörka gestalter uppdykt framför
ryttaren, som om de uppstigit ur jorden. Det var
indianer, infödingar i Övre California, barn av denna
fula stam, som icke har något annat än slugheten och
illfundigheten gemensamt med de stolta, vackra
nordamerikanska indianerna, mörkhyade spöken med
hemska blickar och utmagrade lemmar, vilka blott sparsamt
skyldes av trasiga bomullsskynken eller en panterhud.
Två av dem buro lansar och bågar, två voro väpnade
med knivar, men den femte hade en gammal jaktbössa
på axeln.
– Icke ett steg vidare! ropade don Lotario, då den
sistnämnde närmade sig. Vad vilja ni, era hundar?
Icke ett steg vidare, säger jag er, ty då jagar jag en
kula genom huvudet på er.
Därvid kastade han en blick på vänstra sidan av sin
gördel, vari han instuckit den spanska kniven, macheten,
som en spanjor sällan skiljer sig vid. Ryttaren såg med
tillfredsställelse, att den satt på sitt ställe, och utsträckte
sedan högra armen mot indianerna, tillika spännande
båda hanarna på den ena dubbelpistolen.
– Nåd, herre! skrek en av indianerna, han med
bössan. Vi icke vilja döda eder, nej, vid Store anden!
Vi vilja endast fråga och ödmjukt bedja om svar.
– Jaså, edra hundar, tro ni ej, jag känner era
skurkstreck? frågade Lotario, alltjämt med handen upplyft
och ögat fäst på indianerna, som nu antogo en ödmjuk
och bönfallande ställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
