- Project Runeberg -  Världens herre /
13

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Lord Hope

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

voro belagda med mattor, alabastervaser stodo i
nischerna och marmorbilder vid väggarna, blomstergirlander
slingrade sig uppefter trappan, präktiga lås blänkte
på dörrarna. En sådan prakt hade han aldrig sett.
Överallt annanstädes skulle den ha förvånat honom;
här förstummade, bedövade den honom. Ännu fjorton
dagar förut, vid hans senaste besök, hade allt varit
kalt och tomt. Nu befann han sig i ett fepalats.

– Han är en trollkarl, denne lord Hope! Gud vare
min arma själ nådig! mumlade han halvt leende och
korsade sig.

– Don Lotario vill mottagas på trappan, kan jag
se, ropade nu en klar, välljudande stämma till spanjoren.
Ursäkta, jag känner icke till bruket i ert land.

Spanjoren avtog ögonblickligen sin hatt och behöll
den i handen. Därefter gjorde han en djup bugning.
Han stod nu inför herrn i huset, skaparen av detta
palats, trollkarlen.

Hade lord Hope kanhända i sitt yttre någonting av
trollkarl? Måhända, Han var en man av mer än
medelstorlek, bredaxlad, med kraftigt välvt bröst. Hans
hår var lika svart som hans ögon och skägg, hans hy fin
och ljus, nästan blek. Ingen skulle i honom anat en
engelsman. Men i alla händelser var han en fin,
förnäm herre. När han nu stod där så otvungen, lätt
hälsande med handen och ännu lättare med huvudet samt
med ett flyktigt, förbindligt leende på läpparna, måste
den andryge spanjoren, den trotsige ynglingen för fjärde
gången tillstå för sig själv, att han befann sig inför ett
överlägset väsen. Han förnyade sin bugning, nästan
förlägen, och gick försagd fram till lorden.

– Mylord, jag tror mig drömma, sade han förvirrad.
Vilken prakt, vilken härlighet! Och ännu för
fjorton dagar sedan såg jag ingenting därav. Huru har
detta varit möjligt? Varifrån har allt detta kommit?

– Ni frågar för mycket på en gång, sade lorden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free