- Project Runeberg -  Världens herre /
14

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Lord Hope

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med det knappt märkbara leende, som förlänade hans
bleka ansikte ett så eget och svårförklarligt uttryck, men
ändå ingav ett visst förtroende. Men ämnar ni då stanna
i korridoren, don Lotario?

Spanjoren steg uppför den lilla trappan helt varsamt,
som om han varit rädd för att trampa på sammetsmattorna,
vilka förtogo ljudet av hans steg, och inträdde
därefter genom den dörr, som lorden öppnat. Det var
blott ett förrum. Spanjoren tyckte det dock kunna
passa till bostad åt en prins. Därpå inträdde han
genom en annan dörr. Samma enkla, stolta prakt, de
skönaste mattor, de vackraste tapeter, tavlor på väggarna,
möbler av finaste, prydligaste former och därtill
överallt en fläkt av trevnad, ingenting överlastat, allt
bekvämt och inbjudande – det var för mycket för den
unge spanjoren. Han var en av Californias rikaste
godsägare, men i jämförelse med detta trollslott var hans
hacienda torftig som en indians hydda. Han framstammade
några uttryck av den högsta överraskning, sjönk
därefter ned på en stol och blev där sittande med
uppspärrade ögon, under det lorden lugnt gick fram till
fönstret och genom ett tecken med fingret tycktes giva
sin intendent någon ny befallning.

– Vad felas er, don Lotario? Mår ni illa? frågade
han, vändande sig till spanjoren.

Denne gjorde en nekande åtbörd, pekade med handen
runt omkring sig, som han velat låta förstå, att
denna anblick berövat honom talförmågan, och gjorde
sedan en väldig ansträngning att stiga upp.

Det lyckades. Lotario tycktes inse, att han gått för
långt. Hans medfödda stolthet sade honom, att han
borde blygas för att ha ägnat en främling en sådan
beundran. Han ville därför genast gottgöra sitt fel.

– För tusan! utropade han och försökte åstadkomma
ett förnämt leende, det här måste ha kostat
vackra pengar!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free