Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mormonbruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bodde, tillhörde en fru som uthyrde det till herrskaper.
Jag gav henne allt vad jag ägde av penningar och
dyrbarheter, mot rättighet att få bli där i 3 månader, 3
månader! en lång tid för mig, då jag ej kände världen.
Jag hoppades att mitt öde under den tiden skulle få
en lycklig lösning. Jag gjorde ett försök att få tala vid
min broder, sonen till general Morcerf; jag trodde han
skulle hysa medlidande för mig och giva mig sitt
understöd. Men vid närmare underrättelser, fann jag mig
bittert bedragen i min förmodan. Änkan och sonen
efter generalen, hade fattat det hjältemodiga beslutet,
att ej behålla något av den förmögenhet han
efterlämnat. De hade försålt allt och lämnat penningarna till
de fattiga. Därpå hade de rest till Marseille, och med
dem var mitt sista hopp försvunnet.
Dock ej mitt sista, nej! Under tiden hade jag lärt
känna denne unge man med vilken även ni, mylord,
varit i beröring, som hade så när blivit dödlig för er;
jag menar Wolfram. Han bodde i samma hotell där jag
hade en tillflykt. Efter vad han sade mig, var han tysk,
och hade kommit till Paris för att studera de nyaste
upptäckter inom teknologiens område. Av hans
studerande märkte jag ej mycket. Det hettes att han var
en förmögen patron; men ni har sett att det ligger
något hos honom, som, oaktat hans råhet, fängslar en
var, och som fullkomligt underkuvade mig, som aldrig
sett någon annan yngling. Jag såg honom dagligen vid
bordet, även han fastade uppmärksamhet vid mig, och
värdinnan, som sannolikt trodde sig sålunda göra mig
den bästa nyttan, gynnade vår ömsesidiga önskan att
träffas. En månad senare hade Wolfram förklarat mig
sin kärlek, och jag svarat honom att jag delade den.
Tre månader hade emellertid gått. Jag meddelade, i
en förtrolig stund Wolfram mina betänkligheter för
framtiden. Han avhörde mig uppmärksamt. Därpå
frågade han mig om jag kunde tiga. Jag bejakade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
