- Project Runeberg -  Världens herre /
147

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Judith

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 147 -

san. Genast knallade bakom honom några skott. Inget
träffade.

Lika lugnt ,som Albert upplyftade bössan, kröp
lejonet tillsamman och gjorde sig färdig till språng.

Nu lade Albert an. Nu höjde sig lejonet. Ett
språng, en knall. Albert kände tyngden av en väldig
rnassa på sin kropp, han kände varmt blod strömma
över sitt ansikte.

- A, mon dieu, je suis perdu! ropade han
förtvivlad. Därpå förlorade han sansen.

’’Mon dieu, je suis perdu! Min gud, jag är
förlorad!’*

Dessa ord avgjorde den unge mannens öde. Det var
icke hans förfärliga belägenhet, det var ej heller det
gälla och förtvivlade dödsskriket, som tvingade sig fram
mellan hans läppar, det var icke hans hjältemod. Nej,
det var blott detta enda utrop: mon dieu, je suis perdu!

De olika benämningarna på det högsta väsendet, äro
bekanta för nästan alla nationer. Även de oerfarnaste
veta betydelsen av Gud, Allah, Jehova. Vilken kabyl
skulle inte veta att fransmännens Dieu motsvarar deras
Allah? Och huru ofta hade de icke hört samma utrop
på slagfältet, då en fransk krigare föll.

Inget bevis kunde tala tydligare mot Albert. De
ord, man uttalar i det sista, det mest avgörande,
förfärligaste ögonblicket av sitt liv - detta ord måste komma
ur själens djup. I denna belägenhet finnes ej mera
någon förställning. Endast en fransman kunde vid ett
sådant tillfälle utropa Dieu, de otrognes Gud, i stället
för de rättrognes Allah.

Då Albert vaknade, stod en mörk skara med dystra
ansikten omkring honom. Han visste ej vad som hänt,
vad han sagt. Han utsträckte handen, för att man
skulle hjälpa honom. Men ingen vidrörde den. Och
likväl var han i en så förfärlig belägenhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:05:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldherr/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free