Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Judith - 10. Samum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 155 -
re ni en man, en soldat, skulle ni hava samma känsla
som jag.
- Således berövar ni mig varje hopp, att kunna
ur edert minne utplåna min faders skam? suckade
Judith.
- O nej, ingen kan bättre än jag bedöma dessa edra
känslor; men jag ger eder mitt hedersord på, att jag
förlåter er fader, för hans dotters skull. Truga mig icke
längre. Jag går ej härifrån, förrän jag vet er vara
räddad.
- Då går jag ej heller, sade Judith, nästan högt,
fast och bestämt.
- Jag ber eder, uppoffra er icke! bad Albert.
Rädda eder. Ni skall snart få erfara att min lyckliga
stjärna ej övergivit mig. Även jag skall återse mitt
fädernesland.
- Ni vill icke antaga mitt förslag? frågade Judith
ännu en gång.
- Jag kan det ej, under inga villkor, så djupt det
än smärtar mig! svarade Albert.
- Det var skada! viskade judinnan, och försvann
hastigt från hans sida.
10. SAMUM.
Nästa morgon var kvävande het. Ingen av ryttarne,
ingen av djuren tycktes hava liv uti sig. Hästarna
släpade sig fram, nästan utan att röra på benen, och
det enda tecken till liv, som folket visade, var en djup
och tung andedräkt. De upplyfte ej ens handen för
att avtorka svettdropparne på pannan.
Och luften var ej mera någon luft, det var en trög
glödande massa, en tung dunst. Denna luft kunde ej
inandas, det var ingen atmosfär för levande varelser.
Den tycktes darra, flamma liksom luften över en
brinnande låga. Den tillät knappt solstrålarna en genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
