- Project Runeberg -  Världens herre /
159

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Samum

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 159 -

fördraga det i fem minuter. Det föreföll honom som
det brann i hans inälvor, som glödande järn låg på hans
tunga. Han tyckte sig känna huru märgen i hans ben
borttorkade. Ibland föreföll det honom som hans häst
trampade på kroppar av djur och människor. Därpå
tyckte han sig vara i världsförstörelsens kaos.

Nu hörde han, kvävda jämmerrop bredvid sig. Det
var en kvinnoröst. Dessa toner påminde honom om
något, som han under elementemas uppror hade glömt;
han kom ihåg judinnan. Och med detta minne
återvände även en del av hans kraft. Människan är alltid
starkast och modigast, när hon handlar för andra.

- Judith! ropade han högt och på franska. Om
ni ännu lever, så giv mig ett tecken!

- Här, här är jag! svarade en klar stämma. Befria
mig! kabylen vill ej låta mig fly.

Trots den kvävande hettan och de heta sandmolnen
som nedstörtade över honom och berövade honom
andedräkten, trots mörkret, som knappt tillät honom att
se mer än några steg framför sig, trots allt detta, styrde
Albert sin häst åt den sidan, varifrån svaret kom. Mitt
i denna upplösning av naturen överkom honom tanken
på en flykt. Han förnyade sitt rop. Ånyo fick han
svar.

Det ar omöjligt att i sin hastiga vildhet utförligt
skildra vad som nu följde. Mitt ibland heta sandmoln,
en obehaglig skymning, samums brusande, klagoljud av
människor och djur, arbetade sig Albert framåt,
ansträngande sina ögon, som brände såsom eld, för att
igenkänna och urskilja något, under det hästen snävade
eller stegrade sig av plågan och förskräckelsen.

Då såg han en mörk gestalt framför sig, en ryttare,
en annan gestalt tätt bredvid honom. Han tyckte sig
se dem brottas. Han framtvingade sin häst, tryckande
sporrarne djupt i dess sidor.

- Du skall dö, dö som jag! Du skall icke fly!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free