Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Therese
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 203 -
del och satt, att tilltala henne. Men om han ej hittade
på det rätta, så var hans plan förstörd.
Han måste giva ett tecken, att han var närvarande.
Han måste avvakta vad därpå skulle följa. Häri lät
sin käpp falla i marken, och upptog den hastigt.
Därvid fäste han ögonen på damen.
Hon såg sig flyktigt om, utan att bliva rädd. Hon
hade således vetat, att han befann sig nära henne.
- Förlåt, madame, har jag stört er? sade han.
Intet svar. Damen intog sin förra ställning, som om
hon icke hört tilltalet eller märkt att det riktades åt
henne.
Don Lotario bet sig i lapparne och var ett ögonblick
färdig att gå vidare. Men sedan överlade han, att det
skulle vara dumt att avstå ifrån ett äventyr som han så
länge väntat på.
- Vi äro måhända konstnärskamrater, fortfor han.
Kanske studerar ni, liksom jag, ljusreflexen i vattnet.
Man har här ett mycket präktigt tillfälle därtill, och är
framför allt ostörd.
- Studerar ni ljusreflexen? frågade damen i en
ironisk ton.
- Ja visst, svarade Lotario mycket belåten med*
denna början. Ser ni huru vackert denna lyktrad
avspeglar sig i vattnet och huru skenet därnere förenar sig
så matt.
- I det hela, ar det mycket vackert, sade damen med
sin välljudande röst. Är eder avsikt att måla Paris från
denna ståndpunkt? Det måste bliva en alldeles egen
bild.
Don Lotario kunde icke avhålla sig från att le, så
mycket mera som hånet tydligen framlyste ur damens
ord. Samtalet hade kommit i gång, han hade vunnit
sitt ändamål.
- Det gör mig ont, att ni icke är någon konstnärs
kamrat, sade han. Jag trodde det, medan jag sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
