- Project Runeberg -  Världens herre /
324

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Amelie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 324 -

nom kämpa med en örn, trotsets och egoismens våld.
Hastigt vände han sig om och skyndade därifrån ned
till stranden, sprang i båten och rodde den ett stycke
ut i sjön.

Men då förlorade han sin kraft, lade åran bredvid
sig. Hon älskar mig icke mera! det är förbi!
mumlade han för sig själv. Hon föraktar mig även, och hon
gör rätt!

Nu framställde sig för honom, hela hans förflutna liv.
Det hade varit olyckligt nog, men icke så, att vägen
till det goda, till verksamhet var stängd för honom.
Hans förhållanden hade från ungdomen varit motiga.
Det tycktes vila en förbannelse över hans liv. Ständigt
hade hans oroliga trotsiga hjärta kvalt honom och han
sökte dövningsmedel i nöjen. Påminnelsen om det
förflutna, om händelser, som han icke kunde göra ogjorda,
till vilka han icke var skuld, men som ändå grämde
honom, hade drivit honom ur Tyskland, från sin
hemort. Han hade kommit till Paris. Talangfull, begåvad
som en människa kunde vara, hade det varit lätt för
honom att, som konstnär, som arkitekt leva väl. Men
det felades honom lugn och uthållighet. Hans blod
var’for hett. Han hade bort utgjuta en del därav på
slagfältet, kanske skulle det då blivit lugnare. Han
förutsåg redan att hans liv i Paris skulle få en bedrövlig
ända, då han lärde känna Amelie. Denna rena
oskyldiga flickas kärlek, tröstade honom en tid. Men det var
för sent. Han måste lämna Paris.

Och nu hade han stött ifrån sig även denna kärlek.
Han, som var belastad med egna och andras felsteg,
borde tackat himlen, att en kärlek kommit honom till
del, som kunnat göra den bäste man lycklig, han hade
förlorat, för evigt förlorat denna sin tröst, denna
kärlek av en ädel kvinna. Förgäves sökte han, att i sitt
hjärta anklaga Amelie. Han fann ingen ursäkt för sin
hårdhet. Han hade gjort henne till lekboll för sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free