- Project Runeberg -  Världens herre /
332

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. En söndag hos mormonerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 332 ~

Sannolikt har du andra planer, och jag skall varken i
ont eller gott truga mig på dig. Farväl.

- Farväl! sade Wolfram, utan att uppstiga.
Kanske vi träffas i morgon, kanske även icke!

Wipky gick, icke utan att sammanprässa läpparna
och mellan tänderna mumla en förbannelse över den
högmodige pojklymmeln.

- Ännu ett! skrek han ett stycke ifrån, vändande
sig tillbaka. Har franskan anhöriga i Frankrike?

- Nej! svarade Wolfram. Doktorn syntes nöjd
och nedsteg långsamt utför berget.

När han försvunnit ur den unge mannens åsyn sprang
denne upp. Harm, avsky, ilska målade sig i hans
anletsdrag och med knutna händer gick han hastigt av
och an på den lilla bergsplatån.

- Hans hustru! Amelie hustru till denna människa!
sade han med ett hemskt skratt. Det skulle således
bliva hennes öde! Och talade hon inte om andra män?
Kanske hon förut tänkt på honom! O, kvinnor! Ni
ormar!

Utan sysselsättning, utan något mödosamt
ansträngande arbete, blev ön för trång för honom, för trång
for hans fulla, översjudande hjärta. En så vild natur
som Wolframs, kunde endast genom kroppsliga
ansträngningar avleda själssmärtan. Han såg upp till
kondoren, han började att reta honom. Det var honom ett
vilt nöje, att se huru fågeln reste sina fjädrar, huru
hans ögon gnistrade, huru han högg med näbben efter
honom, slog efter honom med de starka vingarna.
Sedan han retat honom, hämtade han betslet och
lädergördeln. Nu i fågelns uppretade tillstånd, var det
nästan alldeles omöjligt att pålägga honom tyglarna. Men
Wolfram beslöt att göra det. Han uppbjöd hela sin
styrka, och det lyckades även till slut, ehuru djuret
gjorde sitt till för att skaka av dem. Ej nöjd därmed
satte han sig upp på halsen och sökte tvinga kondoren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free