- Project Runeberg -  Världens herre /
336

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. En söndag hos mormonerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 336 -

Medan musiken ännu skållade, gick Wolfram till
forsamlingsstället. Kyrkan, eller rättare templet var ännu
ej färdigt. Det skulle en gång byggas i stor skala och
med stor prakt. För närvarande höjde sig på platsen
där det tillkommande templet skulle stå, endast en stor
lada varifrån svajade Nordamerikanska flaggan och
några andra flaggor som voro ditsatta. Denna lada
tjänade emellertid endast till att skydda församlingen
vid regnväder. På en så vacker dag som denna,
brukade den taga plats under bar himmel på långa
bänkar som voro ordnade i halvcirklar och i vars mitt var
placerad en predikstol och ett altare för prästerna och
profeterna.

Forsamlingen bestod för övrigt numera, ej endast av
de tre hundra personer som slogo läger vid
Önskningarnas berg. Redan före dem hade tåg uppbrutit från
Nauwoo till Utahområdet, andra tåg hade kommit efter
så att hela församlingen bestod av cirka tolv hundra
personer, som således bildade den uppväxande
kolonien. Män och kvinnor sutto, som man nog kunde
förstå, om varandra, och i allmänhet liknade denna
församling de religiösa conventiclar som förekommo i
unionens östliga stater. Männen, för det mesta kraftiga
figurer med solbrända ansikten, voro, såväl som
fruntimren i sina helgdagsdräkter. Bland kvinnorna voro
blott få vackra, och ändå färre unga.

Wolfram, som obemärkt hade närmat sig, lät sitt
öga sväva över församlingen. Han tyckte sig
igenkänna Amelie bland några gamla fruntimmer, varför
han satte sig bland några gamla gubbar, som sutto
på den sista bänken och ej igenkände honom. Han
hukade sig ner, stödde huvudet i bägge händerna och
avvaktade sålunda gudstjänstens gång.

Profeten, som tillika företrädde en av de första
ämbetsmännens ställe, uppsteg och uttalade välsignelsen
över församlingen och dess begynnelse. Det var icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free