- Project Runeberg -  Världens herre /
357

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Striden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 357 -

sälja den till er. Denna bössa är en skänk. Jag kan
endast bortskänka den igen. Vill ni ta den som ett
minne av mig, så skall det vara mig kärt. Sälja den
kan jag icke.

- Välan, jag tar den, sade Wolfram efter kort
besinnande. Tag i stället denna ring. Jag har hittills
burit den som ett minne. Men jag skall ändå aldrig
glömma den som kvarlämnade honom åt mig. Lämna
mig även hirschsvängaren. Mig förestår en vandring
igenom Öknen och jag behöver vapen. Till och med
behöver jag be er om det krut och hagel ni har hos
er. Ni kan alltid få det ersatt där borta i Deseret,
under det att tillträdet till detta ställe är mig förbjudet.

- Med största nöje! sade fransmannen artigt och
förekommande, och efter några minuter befunno sig
hans bössa, hirschsvängaren och ammunitionen i
Wolframs händer.

- Och om tillfället skulle förunna mig att få tala
några ord med Amelie, sade Bertois - vad skall jag
då säga henne från er?

- Intet, intet, min herre! svarade Wolfram kort
och vände sig om. Fransmannen nedsteg hastigt utför
berget. Däruppe gick Wolfram i häftig rörelse fram
och åter. För första gången efter den förskräckliga
söndagen, hade en bestämd tanke, en slags plan återväckts
i hans själ. Amelie var i fara. Skulle han åtaga sig
henne? Vågade han rädda henne? Kunde han tänka
därpå?

Obeslutsam, ständigt uppgörande nya planer, än
hoppfull, än tvivlande, än gående hastigt av och an, än
sittande, än stående, tillbragte Wolfram den övriga
delen av dagen, till natten inbröt. Intet störde honom,
annat än kondorens kraxande, som tycktes vara pinad
av hunger och häftigt skakade på sin kedja.

- Välan, så måste det ske! sade han slutligen. Och
denna natt skall avgöra saken!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free