Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 360 -
Emellan fönsterramarna var endast utspänt tunnt flor,
som tjänade till att avhålla insekter.
Fönsterluckorna slöto ej tätare till, än Wolfram
kunde se ett svagt ljussken i rummet, sannolikt av en
nattlampa. Wolfram öppnade luckorna som endast
voro tillförda, och kastade en blick in i kammaren.
En kvinna låg i en säng och sov. Det var
guvernörens fru. En annan satt - om hon sov eller
vakade, kunde ej urskiljas - vid ett bord med huvudet
lutat mot handen. På hennes långa blonda hår
igenkände Wolfram Amelie. Utom dessa, båda, fanns
ingen i rummet.
Han kunde ej önska sig ett bättre tillfälle. Han
upptog sin kniv ur fickan, bortskar floret och öppnade
sedan inifrån den ena fönsterbågen och gick in i
rummet. Det berodde nu endast på att kunna underrätta
Amelie, som satt bortvänd från fönstret, utan att frun
därvid vaknade.
Wolfram smög sig på tårna fram till Amelie, släckte
lampan, lade sin hand på Amelies axel och viskade
hastigt: det är jag Wolfram.
Amelie spratt till, Wolfram återhöll hastigt
hennes ord.
- Inget ljud, jag ber, jag besvär er! viskade han.
Väck icke frun och följ mig genom fönstret. Vi måste
båda fly!
- Är det ni Wolfram, är det verkligen ni? viskade
Amelie darrande.
- Det är jag. Känn på mitt hår. Bär någon annan
härstädes sådant hår?
Han förde hennes hand till sitt huvud, han kände
hur den darrade.
- Följ med! båd han än en gång och enträgnare.
Han höll hennes hand i sin. Amelie hade uppstigit.
Han drog henne hastigt med sig till fönstret, klev först
ut själv, och lyfte sedan henne Över till sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
