Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 371 -
såg han emellanåt en blå strimma som var något ljusare
än himmelen. Det var havet, Stilla Oceanen.
Annars var flykten helt och hållet regelmässig,
rörelsen angenäm. Men slutligen blev kölden odräglig.
Wolfram kände en svår tryckning i ögonen, i
tinningarna, i öronen, till och med i naglarna.
Andedräkten blev tung. Han kände fingrarna styvna. Han
måste vända huvudet tillbaka, emedan vinden tog ifrån
honom andedräkten, och för första gången föll hans
blick åter på Amelie.
Hon hade ögonen tillslutna. Ansiktet var blekt,
nästan blåaktigt. Med vänstra handen höll hon om
tåget, och den högra grep ännu om hans arm. Men
han kände huru tryckningen av hennes fingrar blev
alltjämt svagare. Även hennes fingrar tycktes stelna
i kölden. Hennes huvud sänkte sig allt djupare och
djupare.
Vid anblicken av den fara vari hon svävade,
förlorade ynglingen sin styrka och kände sig skakad och
angripen av svindel. Det var nära, att han hade släppt
sitt fäste i gördeln. Men ännu en gång hämtade han
sig. Han tillslöt ögonen. Hån visste ej mer, var han
befann sig.
Han hade ej heller mera begrepp om vad tiden led.
Han visste icke om minuter eller timmar förgingo. Han
hade endast en enda känsla: känslan av isande köld
och tilltagande styvhet. Han kände även huru
Ame-lies huvud gled längre ned.
Huru länge skulle detta ännu räcka? Wolfram
kände att hans hand förlamades, att den måste släppa sitt
tag. Och detta måste förr hända Amelie. Vid tanken
på henne öppnade han åter ögonen och såg ned till
henne. Redan höll hon endast svagt fast i tåget med
vänstra handen. Hennes fingrar voro blå och stela.
Huvudet, som hon vilade mot Wolframs bröst var
nästan hennes enda fäste. Sjönk detta undan måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
