- Project Runeberg -  Världens herre /
372

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Striden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 372 -

hon falla. En kall rysning gick genom Wolframs
lemmar.

Men då bemannade han sig ånyo, till fullt
medvetande av sin själskraft. Han övertänkte redigt sin
belägenhet. Fågelns krafter höllo i alla händelser längre
ut, än Wolframs och Amelies. Man kunde förutse, att
kondoren ej skulle stanna förr, än han hunnit
Kordil-lernas bergspetsar, hans hembygd. Huru länge detta
skulle dröja, visste Wolfram väl icke. Han kände blott
att han ej kunde uthärda så länge i denna belägenhet.
Han måste därför finna på något medel, att tvinga
fågeln nedsänka sig. Skulle han driva honom genom
slag i huvudet? Han ville försöka.

Han släppte tyglarna, som han ännu alltjämt hållit
med högra handen, och gav fågeln ett hårt slag på
näbben. Denne hukade sig tillsammans, men fortsatte
likväl sin jämna flykt. Då Wolfram förnyade slagen,
blev han orolig och skakade sig. Wolfram utstötte
ovillkorligen ett skrik. Han hade nära fallit av.

Detta försök måste han således uppge, såvida han
ej ville befara det värsta. Han försökte med lockelser.
Han kallade fågeln vid namn, han visslade med tungan.
Förgäves! Kondoren tycktes nu endast känna
hemlängtansinstinkten. Han strävade mot söder, till
Kor-dillerna.

Vad var att göra? Wolfram funderade på en sista
en förtvivlad utväg. Om han söndersköt fågelns ena
vinge, så måste han sänka sig mot jorden. Men det
var lika möjligt, att han gjorde en våldsam rörelse
och avskakade dem båda. Nej, det gavs blott ett
enda förtvivlat medel.

Med sammanbitna läppar och den hemskaste
dödstanke framdrog Wolfram långsamt den ena pistolen och
spände honom. Ännu vacklade han, ännu överlade
han, krafterna lämnade honom. Handen darrade,
pistolen föll ifrån honom. Den föll, dit Wolfram kanske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free