- Project Runeberg -  Världens herre /
397

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Frestelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Judith var särdeles lämplig att bibringa honörn ett
intresse som han förut aldrig ägt. Därjämte vaknade hos
honom med förnyad kraft, en så länge tillbakaträngd
sinnlighet. Här var allt, som kunde vara begärligt för
mannen: kroppslig skönhet, själ i språket, djuphet i
känslan. Och den som i sig förenade alla dessa
egenskaper, satt endast två steg ifrån honom, under
palmernas skugga, ensam i den vida öknen, mera avstängd
från världen, från varje spejande öga, än det på något
annat ställe varit möjligt. Albert var upprörd. Den
ljuva darrning som han erfarit, då Judith första gången
vilade vid hans bröst, överföll honom även nu, och
innan han visste, vad han gjort, satt han bredvid henne
och hennes hand vilade i hans.

Hon vek ej undan, hon drog ej handen tillbaka.
Hon nedslog ögonen för ett ögonblick och hennes blod
tycktes hämma sig. Men det var övergående.

- Judith, viskade Albert med låg, men djupt
upprörd stämma, ni sade, att ni aldrig hade älskat någon
man. Skulle ni icke kunna älska någon?

- Älska? Jag vet det icke! stammade Judith
och hennes röst klingade egendomligt tvungen och
darrande.

- Judith, skulle ni ej kunna älska mig? Ödet har
fört oss tillsammans, vi äro ensamma i denna öken. Vi
hava tillsammans undgått döden, varför skulle icke vi
kunna leva tillsammans? H(uru blå är icke himmelen,
huru ljuv denna skugga, huru varm, huru svällande är
icke er barm? Judith, låtom oss vara lyckliga!

Han hade dragit henne tätare intill sig. Hon gjorde
ej motstånd. Hennes skuldra vilade mot hans, han
såg huru hon rodnade allt mer och mer, huru bröstet
höjde sig. Hans läppar vidrörde hennes panna, hans
armar omslöt henne hårdare.

Men efter denna glöd på Judiths kinder följde en
dödsblekhet. Hennes panna blev kal!, iskall under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free