- Project Runeberg -  Världens herre /
399

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Frestelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

_ 399 -

-. tanken på, att åter blicka henne i ögonen, var honom
odräglig.

Han kastade sig ned på den sandiga marken.
Vilken dårskap! Huru hade han kunnat så djupt förnedra
sig, huru hade han kunnat föreställa sig en sådan kvinna
på ett sådant sätt! Aldrig hade Albert varit så ond
på sig själv. Det föreföll honom som denna gärning
med ens utplånade alla hans bemödanden det sista
året

. Då lades en hand på hans axel. Han darrade, han
vågade ej se sig om.

- Min vän, förlåt mig, jag har sårat er! sade
Judiths älskvärda röst. Det var - ack, förlåt mig
- det var flickans natur, som upphävde sig mot
själens vilja. Vredgas icke på mig! Huru kunde jag visa
ifrån mig min räddare.

Albert darrade ännu häftigare. Hon, Judith, kom
för att be honom om förlåtelse. Besynnerliga
kvinnohjärta, som i sin svärmiska tacksamhet ville bringa
ett offer, för vilket själva mannen bävar tillbaka!

- Judith, sade han tyst och med sammanprässad
röst, ni förstår mig ej rätt. Jag är en eländig
människa! Huru kunde jag våga det! Tala icke mera
därom. Judith, jag måste be er om förlåtelse. Jag
svär eder, att så länge ödet förenar oss, skall jag
bemöda mig, att låta er glömma denna enda minut! Jag
svär det!

Och han kastade sig på knä för henne. Tårarna
stodo honom i ögonen. Judith som kommit med blekt
ansikte och klappande hjärta, andades åter. Hennes
blick blev förklarad och vilade med obeskrivlig
innerlighet på den unge mannens smärtsamma ansikte.
Hennes kinder rodnade.

- Förstår jag er rätt? sade hon med stigande
rörelse. Ni bär aktning för mig, ni aktar det enda som
jag ännu i världen äger, min ära och min hjälplöshet?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free