Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 36. En ungdomshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 555 -
kunde bliva lycklig med mig. Olyckliga kvinnostolthet
och egensinne! Den retar och fängslar oss först, för att
sedan göra oss så mycket olyckligare. Ty en verklig
manlig natur erkänner ingen annan dygd hos kvinnorna,
än kärleken och tillgivenheten.
En småsak vållade emellertid en brytning och
gjorde tydligt för mig, att jag ej tagit fel. Jag kom en
kväll sent. Jag hörde munterhet. Thérese hade besök
av en väninna. Då hon gick tackade henne modren,
som sade att det var länge sedan hennes dotter
upplevat någon glad afton! Blodet kokte i mina ådror.
Mitt beslut var fattat. Ett så lättsinnigt ytligt nöje
kunde jag ej erbjuda min maka i längden. Jag återgav
henne därför mitt löfte.
Mitt samvete var lugnt, icke mitt hjärta. Don
Lotario, jag visste, att Thérese älskade mig, älskade mig så
högt, som för detta lilla okonstlade hjärta var möjligt.
Åter var världen öppen och fri för mig - men fri som
en öken. Jag försökte att förnya gamla bekantskaper.
Det lyckades mig icke. Jag gick i familjekretsar, men
jag hade tråkigt, över allt saknade jag hennes leende.
Det är smärtsamt att genom världens tvång, genom
slumpen bliva skild från sin älskade. Men den
olyckligaste kärlek är den som man finner icke kan leda till
lycka, ehuru den är besvarad!
Alltför väl insåg jag att jag måste lämna Berlin. Det
erbjöds mig ett tillfälle. Regeringen önskade sända
en lärd i vetenskapliga ämnen till Ostindien. Jag ägde
visserligen icke kapacitet tillräckligt för en sådan
förrättning, men genom inflytande kos missionen fick jag
den. Jag avreste till Ostindien, tusentals mil bort. Vem
vet huru snart jag icke annars kommit igen för att störta
mig i samma eld, som hotade att förtära mig! -
Professorn tystnade. Hans min var lugn, endast
hans röst förrådde hjärtats rörelse. Även don Lotario
stirrade tigande mot golvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
