- Project Runeberg -  Världens herre /
637

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 46. Lord Hope i New-Orleans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

_ 637 -

lyckligaste, efter vad man sagt mig. Ni kämpar mot
försakelser, kanske nöd.

- Ja, visserligen, svarade Amelie med ett lugn, som
endast kunde hava sin orsak uti den fullkomligaste
misströstan och förtvivlan samt bildade ett motstycke till
den likgiltighet varmed Wolfram emottagit
uppsynings-männens och kamraternas förolämpningar.

- Ni ser förhållandena allt för mycket i svart!
sade lorden lugnande. En liten tillfällighet kan ändra
allt.

- Nej, sade Amelie bittert, jag hoppas icke mera.
Och om jag det även kunde - Wolfram och jag äro
döda för världen. Vi skulle ej mera kunna njuta av
lyckan.

– Tro inte det! Hängiv er icke åt dylika misstag.
Ni äro båda mycket för unga, att kunna veta det. Om
lyckans sol ler mot er, så skall ni hälsa den vänligt.
Kanske kan jag själv göra något för eder. Tyckes det
er icke som min närvaro redan vore ett gott tecken
för er?

- Nej, mylord, verkligen icke. Varför? frågade
Amelie.

- Det ligger ju i min förmåga att understödja
Wolfram, sade lorden.

- Jag tror knappt, att han skulle ta emot ett
sådant understöd, svarade Amelie. Jag själv kunde
knappast tillråda honom det. Vi hava beslutat att
trotsa ödet så länge det är möjligt. Kunna vi icke ändra
den otur, som förföljer oss - nå, då är det icke vårt
fel. Wolfram vill kämpa mot ödet, och jag skall göra
detsamma. Jag tror att han minst skulle av er
emottaga en välgärning. Hans humör är så förbittrat, att
endast påminnelsen om den skymf, som han förr
emottagit, voro nog, att försätta honom i raseri.

- Det vore bedrövligt, sade lorden. Det var min
avsikt att tillhan d aga honom med hjälp, och jag vill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0635.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free