Världshistoria / Forntiden / 6 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens vulkaniska utvecklingsskede.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Man frågar nu, huruvida
jordytan vid närmare påseende
företer vittnesbörd om sitt
vulkaniska ursprung. Utom
de ofvannämnda
temperaturiakttagelserna vid
djupborrningar tala äfven andra
omständigheter för att jordens
inre befinner sig vid hög
temperatur, nämligen dels
vulkanerna, dels de heta källorna.
På många ställen af jorden
existera öppningar, ur hvilka
ånga, aska och smält sten från
tid till annan utgå. Den stora
mängden och den vida
utbredningen af vulkanerna kan ej
förklaras såsom beroende på
lokala grunder, utan måste
betraktas såsom antydningar
om en hög allmän inre
temperatur. Taga vi äfven
hänsyn till de vulkaniska kanaler,
som förr i tiden funnits på
jorden, så finnas säkerligen
få regioner af jorden, där
vulkanisk verksamhet ej kan
spåras. Ordet volkano betyder
ursprungligen en konisk
bergkägla, från hvars mynning
eruptioner ega rum, efter allt
att döma genom en kanal,
medels hvilken jordytan
kommunicerar med jordens inre.
Men på grund af geologiska
skäl kan det antagas, att de
nu för tiden aktiva vulkanerna icke äro de enda typer för vulkanisk verksamhet.
På flere trakter såväl i Nya som Gamla världen finnas antydningar om perioder i
jordens historia, då jordskorpan sprängts sönder i otaliga remnor öfver tusentals
kvadratkilometers vidder, hvarvid smälta bergarter i stället för att utkastas ur en
mynning vällt fram ur talrika öppningar längs dessa remnor samt öfversvämmat vida
områden, utan att direkt några vulkanberg bildats. I nyare tid känner man
emellertid af dylik vulkanisk verksamhet blott ett exempel, då en vidsträckt lavaflod sålunda
framträngde ur en remna på Island år, 1783.


Månen.
Paris-observatoriets fotografiska månatias.

De nutida vulkanerna äro vanligen periodiskt verksamma, ofta med afbrott under
många decennier, men äfven finnas konstant verksamma vulkaner, såsom vulkanen
Stromboli i Medelhafvet, som, så vidt kändt, sedan historiens första tider oafbrutet
utkastat heta stenar och lava, likaså vulkanerna Sioa på Molukkerna och Sangay
vid Quito i Anderna.

Det är antagligt, att nedsipprande vatten spelar en stor roll för uppväckande af
vulkanisk verksamhet, emedan het vattenånga i så stor mängd åtföljer de vulkaniska
utbrotten. I samband därmed står uppenbarligen den omständigheten, att
vulkanområdena mest befinna sig utefter kontinentalkusterna. De hufvudsakliga
vulkanområdena bilda nära nog en kedja, som, utgående från Madagaskar, följer Afrikas
östra kust uppåt, därefter – med utsprång åt Medelhafstrakterna och efter ett afbrott
i Ostindien – ånyo fortsätter från Malakka i Bortre Indien öfver Sundaöarne - med
utsprång söderöfver i en båge nedåt Australien – samt därefter följer Asiens östra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>