Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens vulkaniska utvecklingsskede. - Geosfären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8
K. BOHLIN, JORDENS FÖRHISTORIA.
ursprungliga bergartsmaterialet ofta transformeradt till kristalliniska partier. Lavans
temperatur vid utbrottet har uppskattats från 700° till 1,000° C.
Geysrarne eller de heta vatten- och ångkällorna, af hvilka den första, Geysir,
upptäcktes på Island, utmärka en degeneration af vulkanisk verksamhet. I Yellowstone
Park i nordvästra delen af territoriet Wyoming i Förenta staterna, ett område, som
för sin egendomliga karaktär af kongressen undantagits för att utgöra en
nationalpark, förekomma dessa talrikt och nå en höjd af intill 30 meter. Äfven de s. k.
slamvulkanerna utmärka en mindre grad af vulkanisk verksamhet. Stundom
förekomma ock submarina vulkaner,
hvilkas utbrott sägas hafva blifvit
observerade utgå genom hafsytan.
5. Geosfären. Betraktad å ena
sidan såsom ättling af solen och å
den andra sidan såsom ursprung för
den vulkaniskt danade månen måste
jorden antagas från början hafva
existerat i gasformigt, sedermera
glödflytande tillstånd. De anförda
geologiska vittnesbörden om den ännu
i jordens inre rådande höga
temperaturen säga oss ock, att detta
urtillstånd hos jorden - astronomiskt
sedt - nyligen omdanats genom
ytans stelnande. Det är uppenbart,
att därvid tillgått så, att
ekvatorszonerna, som ständigt äro utsatta
för ebb- och flodverkan, i och genom
den rörlighet, som i dessa områden
varit rådande, längst bibehållit sig
flytande och att stelnandet
(slaggbildningen) därför börjat omkring polerna. En dylik tillfrysning af flytande massa
är i hög grad beroende af yttre temperatur och sålunda kan man väl föreställa sig,
att tillfrysningen först börjat vid den ena polen, nämligen den, som från solen erhållit
mindre värme, då, såsom kändt är - äfven i nutiden - den ena polen till följd af
jordbanans excentriska form har strängare vinter än den andra. Vi få därför antaga,
att från början kring ena polen bildat sig ett fast flak, så att säga en flytande ö,
den första landbildningen. Tillse vi nu, huru utvecklingen fortgått, så skola vi lätt
finna, att detta slaggflak icke länge kunnat stanna vid polen, emedan solen genom
samma inverkan, som åstadkommer ebb och flod, genast skulle rubba dess läge och
något förrycka det i riktning mot ekvatorn. Så snart detta skett, tillkommer
centrifugalkraften vid jordrotationen och drifver det flytande partiet med polarströmmar
ytterligare åt ekvatorn till.
Förhållandet blir det samma, då en gång vid den andra polen landbiidning har
börjat. Det uppstår sålunda två kontinenter, hvilka kunna komma att sammanstöta
eller också möjligen förblifva åtskilda. Det är dock antagligast, att de omsider skola
sammanträffa, om man tager i betraktande, att de attrahera hvarandra. Så skulle
utvecklingen föra till en af två ursprungliga polarkontinenter bildad landkontinent
i ekvatorsgebitet. Till sist belägger sig därefter hela planetytan med ett fast skal.
Denna åskådning är i full öfverensstämmelse med det sakförhållandet, att jordens
landmassor befinna sig på ett halfklot, under det att haf täcka det motsatta.
Vid granskning af bifogade kartbild befinnas kontinenternas ränder i det hela
begränsade af bergskedjor och det kan antagas, att så varit förhållandet från början.
Att emellertid utom de periferiska bergformationerna äfven centralt liggande
bergskedjor gå tvärs öfver kontinentgebitet, synes tala därför, att, såsom ofvan framställts,
här två kontinenter tillhopastött. Fullföljes denna föreställning, så finnes äfven
anledning att antaga, att en remna uppstått i norr och söder, hvarigenom en
disloka-tion skett af nuvarande Amerika åt ena och den nuvarande Gamla världens konti-
Fujiyama,
vulkanberg, Japan, 3,800 m.
Ur Ramsay, Geologiens grunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
