Världshistoria / Forntiden / 28 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Människans härstamning o. utveckling (G. Backman)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverensstämmande och ögonhålan är mer eller mindre framåtriktad, försedd med
åtminstone en orbitalring af ben, m. m.

Just genom i fråga varande egenskaper bevisa sig primaterna, till hvilka, som
sagdt, äfven människan hör, ega ett för dem alla gemensamt ursprung. Det
förhåller sig nämligen icke så, att man kan härleda primaternas olika stammar utur
hvarandra; därtill äro skillnaderna mellan de nu lefvande representanterna för denna
djurgrupp alltför stora och ingripande. Under de ofantliga tider, som förflutit, sedan
uppkomsten af de olika primatstammarne ur den gemensamma roten egde rum, hafva
dessa hvar för sig undergått sina särskilda specialiseringar och anpassningar i enlighet
med de förändringar, som lefnadssätt, klimat, natur samt omgifvande djur- och
växtvärld varit underkastade. Därvid har så tillgått, att vissa egenskaper, som
förefunnits hos en moderform, icke i lika grad öfvergått till alla
dotterformerna, utan några af dessa senare hafva bevarat vissa
moderformens egenskaper, hvilka hos andra dotterformer mer eller mindre
fullständigt försvunnit. Ju längre i tiden vi därför gå tillbaka, ju mera alltså vi
vända vår uppmärksamhet till längesedan utdöda primatformer, desto mer se vi de
nu lefvande formerna liksom sammanbindas eller sammanslås och desto klarare
skönja vi den väg, hvarpå alla nu lefvande primatformer utvecklat sig.


Spökdjuret (Tarsius tarsius).

En nu lefvande primitiv halfapa. Ostindien.
(Efter Jækel, <i>Die Wirbeltiere,<i> 1911).

Primaternas stora ordning sönderfaller i tvenne hufvudgrupper: halfapornas
(prosimiernas) och de egentliga apornas (simiernas). De senare,
de högst stående, låta sig i sin tur uppdelas i trenne grupper: de
smalnäsiga (catarrhina) eller Gamla världens apor; de
brednäsiga (platyrrhina) eller Nya världens apor; samt de
människoliknande (antropoida) aporna. Härtill är man då
berättigad att såsom en fjärde grupp foga människorna (hominidæ).

Det borde vara lätt att förstå, att i det stamträd, som leder till
människan, man icke såsom direkta stamformer kan infoga sådana,
hvilka specialiserats så långt och ensidigt, som de nutida extrema
representanterna för de olika nu nämnda grupperna, utan endast sådana primitiva former,
hvilka i sig förena karaktärer hörande till tvenne eller flere af primaternas olika grupper.

Bland de olika till primaterna hörande grupperna är skillnaden störst mellan
halfaporna och de egentliga aporna och denna skillnad är så betydande, att den icke
medgifver härledandet af de senare utur de förra, åtminstone ej sådana halfaporna
nu för tiden te sig.

Hur betydande den nämnda skillnaden emellertid än må vara, finnes icke desto
mindre bland de nu lefvande halfaporna en form, som så att säga sammanbinder de
båda djurgrupperna såsom ett slags gemensam typ. Denna form är spökdjuret, Tarsius.

Detta djurs ögonhåla är helt och hållet skild från tinninggropen, alldeles som
förhållandet är hos de högre aporna. Det perifera luktorganet är därjämte liksom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>