Världshistoria / Forntiden / 31 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Människans härstamning o. utveckling (G. Backman)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men saknas däremot en af ben bildad yttre hörselgång. Hos Gamla världens apor
däremot förekommer blott en moderkaka, nässkiljeväggen är smal, antalet kindtänder
reduceradt och därtill förefinnes en af ben bildad yttre hörselgång.

Af dessa Gamla världens apor hafva de till familjen Cercopithecidæ hörande bäst
bevarat de äldsta och mera ursprungliga dragen. Däraf kunna vi sluta, att ur
deras stam också hylobatiderna och de människoliknande aporna samt alltså äfven
människan utvecklat sig.

Det är följaktligen bland Cercopithecidæ och, närmare bestämdt, bland denna familjs
äldsta paleontologiska representanter, som vi hafva att söka den
utvecklingslinie, som ur halfapornas rot fört vidare framåt till slutstadiet människan.

Först inom Europas miocen hafva verkliga cercopithecider
och hylobatider anträffats. Bäst bekant och utan gensägelse viktigast bland
dessa miocena cercopithecider torde Mesopithecus från Greklands och
Ungerns tertiära lager vara. Den har betraktats såsom
en mellanform mellan de nutida släktena Cercopithecus och Semnopithecus,
men den visar också otvifvelaktigt anknytningar till
Macacus-släktet. Härigenom dokumenterar
sig Mesopithecus såsom stående roten till de catarrhina (smalnäsiga) aporna mycket
nära och därmed också mycket nära roten till de människoliknande aporna och till
människan.


Underkäken af Dryopithecus Fontani.
Sedd i sidovy och uppifrån. (Efter Gaudry). Skala 2/3.


Underkäken af Pliopithecus antiquus.
Sedd i sidovy och uppifrån. (Efter Lartet). Skala 2/3.

En annan synnerligen viktig cercopithecid från Toscanas miocena lager är
Oreopithecus. Genom sina skelettkaraktärer intager denna form en förmedlande ställning
mellan Cercopithecidæ och Hylobatidæ samt betraktas rent af såsom en stamform
för de nu lefvande hylobatiderna och människoliknande aporna.

Härmed hafva vi kommit fram till den punkt på människans stamträd, där
hylobatider och antropoider (människoliknande apor) samt hominider (människor)
definitivt skilja sig från de smalnäsiga och brednäsiga apornas grupper. Det är också
här i denna del af stamträdet, som vi hafva att söka människoblifvandet. Några
skelettrester af denna »morgonrodnadens» första människa har vetenskapen
visserligen ännu icke lyckats uppdaga. Men på denna primitiva varelses rent mänskliga
förmåga att bereda sig verktyg ega vi bevis i förekomsten af de s. k. eoliterna. I
miocena lager förekommande mindre flintstycken visa slag- och stötmärken, m. a. o.
bära tecken på att hafva varit af en förnuftig varelse behandlade. Det är till och
med möjligt, att dessa eoliter uppträda redan i den närmast äldre perioden eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>