Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. - Afrika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samvetsgrant undvikas. På etnografiens nuvarande ståndpunkt är det nödvändigt
att liksom i den moderna botaniken och zoologien inskränka sig till fastställande af
»antropologiska provinser» och att afstå från »indelningar», som äro lika
otillfredsställande som ofruktbara.
Enligt denna grundsats må här början göras med
Afrika.
Här äro förhållandena jämförelsevis enkla. Det har till och med funnits en tid -
den ligger för öfrigt ej så särdeles långt ifrån vår - då man var böjd att anse Afrikas
befolkning för väsentligen enhetlig. Särskildt från Berlin såsom utgångspunkt har den
om den svarta kontinentens etnografiska utforskande så högt förtjente Robert Hartmann
många gånger betonat, att, om man reser uppför Nilen från Egypten, man egentligen
aldrig kan säga, hvar den ljuse egyptern viker för den mörke afrikanen.
Numera stå vi dock icke på denna ståndpunkt. Om vi också i allmänhet alla
äro eniga därom, att människans tillkomstprocess försiggått blott på ett ställe och
att således alla människoraser hafva ett gemensamt ursprung, så hafva vi dock under
de sista årtiondenas förlopp äfven ’med afseende på Afrika kommit att uppställa en
hel rad af människogrupper, som äro skarpt och väsentligt skilda från hvarandra,
om de också naturligtvis, särskildt vid gränserna mellan deras utbredningsområden,
synas öfvergå i hvarandra och flyta tillsamman.
Börja vi iakttaga dessa förhållanden, där de föreligga enklast, nämligen i Sydafrika,
på de ofantliga, delvis steppartade områdena söder om Sambesi, så möta oss där vid
första anblicken tvenne från hvarandra fullkomligt skilda människoraser: buschmånnen
och kaffrerna. Inom hela mänsklighetens område finnas knappast annorstädes två
raser, som synas så vidt skilda som just dessa båda. Buschmånnen äro, för så vidt
de kunna anses rasrena, riktiga dvärgar. Männen äro nämligen sällan öfver 1,40 m.
höga, kvinnorna i regel betydligt mindre. Kaffrerna däremot äro storväxta, i medeltal
mer än en fingersbredd uppöfver europeens genomsnittshöjd. Sålunda kan den typiske
buschmånnen ofta nog bekvämt gå under en kaffers vågrätt utsträckta arm och ofta
nog lägga sin hand på hufvudet utan att stöta emot. Ännu mycket mer påfallande
är skillnaden i hudfärg. Den riktige kaffern är mörk som en neger, och just de
mörkaste schatteringarne i brunt motsvara hans skönhetsideal. Där någon gång ljusare
hudfärg påträffas hos en eller annan individ bland kaffrerna, måste man antaga
europeisk blodblandning, hvilken, om den ock nu förekommer högst sällan, dock för
tidigare århundraden är historiskt konstaterad i samband med strandningar o. s. v.
Buschmånnen har en helt ljus hud, som plägar liknas vid vissnade löf och som
ter sig ännu ljusare, om man kommer åt att grundligt behandla ett stycke
busch-manshud med tvål eller bensin. En sådan hud har då samma utseende som t. ex.
en engelsk ridsadel och är mycket ljusare än många sydeuropéers. Bland öfriga
anatomiska egenskaper, som karakterisera buschmånnen, må här i största korthet
framhållas: den jämförelsevis korta och breda skallen, den starkt krökta
landrygg-raden, det i följd däraf starkt framåt böjda bäckenet samt de utomordentligt korta
och små hand- och fotbenen. Äfven i öfrigt äro proportionerna icke sådana som hos
en helt enkelt förminskad europé eller kaffer, utan bålen är jämförelsevis
betydligt längre och benen jämförelsevis kortare. Dessa drag tillhöra barnkroppens
egenskaper, och därför ser det ut, som om hos buschmånnen kroppens tillväxt afstannat
redan i barndomen. Äfven kroppens mjuka delar äro annorlunda beskaffade hos
buschmånnen än hos hans storvuxna och mörka grannar. Håret är rulladt i små
spirallockar, hos den breda och låga öronmusslan fattas fullständigt den lilla läppen.
Bäckenområdet är kraftigt framhäfdt, och penis är, äfven då den ej är i
erektionstillstånd, orienterad på annat sätt än hos hvarje annan mänsklig ras.
Fullkomligt egenartadt är buschmannens språk och särskildt i följd af dess talrika
smackljud för oss så främmande, att, om man bortser från några här tillfälligtvis sig
uppehållande missionärer, i Europa knappast finnas två eller tre personer, som
verkligen behärska buschmansspråket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
