Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
82 F. VON LUSCHAN RASER OCH FOLKSLAG.
Vi veta nämligen i dag, att den s. k. Engelska kanalen är en jämförelsevis sen
bildning och att det lefvat människor i Britannien redan på en tid, då Themsen ännu
var en biflod till Rhen. I England finnas grus- och stenaflagringar, hvilka kunnat
komma endast från Rhenfloden, och på Doggersbank svarfvas knotor af fossila
mammutarter, som säkerligen voro samtidiga med människan. Ännu mera
vidsträckta perspektiv öppna för oss skelettrester från den äldsta stenåldersperioden;
hufvudskålarne från Neanderthal och från Spy, hufvudskålsfragment från Krapina,
skallar från Gibraltar, Le Moustier och La Chapelle-aux-Saints tillhöra säkert en
i och för sig enhetlig typ, hvars likhet med de nuvarande australierna helt visst
icke kan vara blott tillfällig. Onekligen förefaller det oss svårt att tänka på en
omedelbar frändskap och på ett direkt sammanhang mellan den äldsta befolkningen
i Europa och folk, som nästan äro våra antipoder och ännu i dag intaga det lägsta
trappsteget till mänsklig kultur, men vi skola blifva nödsakade att göra oss förtrogna
äfven med denna tanke. Redan nu hafva vi i toalafolket på Celebes och i många
indiska bergfolk säkra mellanformer, och i dag eller i morgon kunna genom
tillfälliga fynd eller genom systematiska gräfningar ytterligare mellanlänkar på vägen
mellan Europa och Nya Holland komma till vår kännedom. Ett forntida
landsammanhang mellan Asien och Australien måste redan nu anses vara bevisadt.
Angående Neanderthalrasens vidare öden i Europa divergera åsikterna. Många
anse densamma redan vara utdöd, andra tillskrifva den en framstående del i den
nuvarande europeiska befolkningens bildande. Faktiskt förekomma ännu i dag
mången gång neanderthaloida former bland oss européer, liksom vi också känna
åtskilliga typer från Nya Holland rned starkt närmande till europeiska former, utan
att man alltid direkt kan tänka på en nyss skedd tillsats af europeiskt blod. Min
personliga mening går i hvarje fall i den riktningen, att den nuvarande rasen på
Nya Holland och de europeiska afkomlingarne af Neanderthalrasen skilja sig åt
endast inom den normala variationslatituden och synas sammanhänga genom talrika
mellanformer och atavistiska bildningsformer -, men jag vill också gärna tillstå,
att här tills vidare kan blifva tal endast om förmodanden och meningar, och att
positivt vetande kan vara att vänta först af ytterligare fynd af mellanformer i
Europa. Emellertid visar redan nu en af de båda skallarne från Spy, huru lätt och
enkelt man har att föreställa sig öfvergången från den gamla Neanderthalrasen till
senare europeiska typer.
Betydligt svårare synes mig det noggranna fastställandet af förhållandet mellan
de båda långskalliga typerna, som vi nu kunna bestämdt fastställa i Europa. Vi
hafva i norr långskallar af reslig kroppsbyggnad, blondt hår och blå ögon samt i
söder långskallar med ringa kroppshöjd och afgjordt brunett typ. En angelsaksare
och en sicilianare skulle ungefärligen representera dessa båda typers
ytterlighetsformer, - men äfven dessa helt säkert vidt från hvarandra skilda former äro
sinsemellan förbundna genom en oafbruten följd af mellanformer och hafva förmodligen
först under loppet af långa geologiska tidrymder så differensierats genom
omgif-ningarnes inflytande, att man får betrakta dem såsom ursprungligen
sammanhängande. Därvid får emellertid ej förglömmas, att det för tillfället ännu är alldeles
omöjligt att skilja Nordafrikas hamitiska befolkning från de gamla spanjorerna, som
blifvit för oss bekanta ^enom herrarne Sirets gräfningar, och att den gamla
Cro-Magnonrasen från Frankrike hör till denna krets, hvilken ras åter å sin sida
småningom och utan tydlig gräns öfvergår i den nordeuropeiska typen.
Helt kort måste i detta sammanhang äfven den ariska frågan vidröras. Sedan
jämnt hundra år veta vi, att, frånsedt ungrare, turkar, finnar och lappar samt
möjligen baskerna och några Kaukasusinvånare, alla öfriga europeiska folk tillhöra
en gemensam språkstam, hvars utlöpare man kan följa ända till Indien och
Centralasien. Hvar denna språkstams vagga stått, är trots all därpå nedlagd möda och
skarpsinnigt arbete ännu icke med säkerhet fastslaget; men vi veta likväl nu, att de
ariska språken i Europa sönderfalla i två stora grupper: i en västlig och i en östlig.
Dessa båda grupper betecknar man med uttrycken kentum- och satem-gruppen,
emedan i dessa båda ord, hvilka hvart för sig betyder »hundra», en väsentlig
olikhet träder i dagen. Västerns k-ljud öfvergår i öster till ett s- eller sch-ljud. Kan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
