Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN ÄLDRE STENÅLDERN.
89
med de om hvarandra kastade styckena af en sats stilar, som förut bildat en läsbar
text. Hos naturfolken i vår tid kan man tala om primitiva, men ej om förhistoriska
förhållanden, då de ju ej gå mot någon historia.
1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
Oerhörda tidrymder måste hafva förgått, innan människan kunde uppträda på
jorden. För att ej tala om vår planets urtid, då på densamma blott härskade
oor-ganiskt-kemiskt lif, så äro äfven det förmänskliga organiska lifvets eoner ännu riktiga
evigheter och ej mätbara ens med årmillioner. Dessa senare tider indelas af
geologien och paleontologien i den paleozoiska, mesozoiska och kenozoiska tiden och
dessa åter i talrika underafdelningar. Fullt säkra och allmänt erkända vittnesbörd
om människans tillvaro ega vi först från en slutafdelning af den yngsta eller
kenozoiska tiden, diluviuin eller kvartärtiden. Från den ojämförligt längre äldre
afdelningen af denna epok, tertiärtiden, föreligga blott osäkra spår, som af några forskare
hänföras till människan eller ett människoliknande väsen ur vårt släktes
stamfäders-kedja. Dessa tvifvelaktiga spår äro de s. k. eoliterna, flintstycken, som synas vara på ett
egendomligt sätt slagna eller afstötta vid ändarne eller i kanterna och därigenom
visserligen afvika från den rena naturformen. Men det är ingalunda säkert bevisadt, att
dock icke en naturlig eller tillfällig orsak kan hafva frambragt dessa s. k. retuscher.
Af de lärde, som förneka detta (f. n. framför allt Aimé Rutot i Bruxelles), anses bl. a.
följande eoliter vara vittnesbörd om människans tillvaro under tertiärtiden: 1) de från
Boncelles (Belgien) ur mellersta oligocen, 2) de från Thenay (Loir-et-Cher, Frankrike)
ur öfre oligocen, 3) de från Puy-Courny (mellersta Frankrike) ur öfre miocen, 4) de
från Kents kalkplatåer (södra England) ur mellersta pliocen och 5) de från St. Prest
(Frankrike) och Fo-
rest Cromer beds i
England ur öfre
pliocen. Om
eoli-terna verkligen äro
vittnesbörd om
människans
tillvaro, så beror
deras form på den
omedelbara
användningen af
naturliga flintstycken, d. v. s.
antingen hela stycken af
detta material eller
af sådana splittror,
som uppstått
genom naturlig
söndersprängning af
styckena under
atmosfäriska eller
andra inflytelser.
De första skulle
vid tillslagningen
hafva tjenat som
hammare och städ,
de senare till
skärning, skafning och
skrapning. Om
kanterna vid detta
arbete blefvo trub-
Vårldshistoria L
Fyra eoliter (skrapor) från mellersta oligocen
från Boncelles i Belgien.
Skala 2/3. Efter A. Rutot.
biga, skulle man
antingen helt
enkelt kastat bort
styckena eller på
nytt skärpt
(retuscherat) dem. I
många fall tror
man sig hafva
iakttagit, huru stycken
genom
borttagande af skarpa
kanter eller besvärliga
knölar blifvit
iordningställda för
bättre grepp åt
handen. Enligt
Rutot själf är det
omöjligt attidenna
äldsta
stenbearbet-ning finna
skiljaktigheter efter de
olika tiderna från
mellersta oligocen
ända till öfre
pliocen, ja ända till
mellersta kvartar,
eller efter de olika
lokaliteterna, som
alla tillhöra det
fransk-engelska
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
