Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN ÄLDRE STENÅLDERN.
91
mindre ofta genom stillastående vatten, vidare genom vindarnes verksamhet
(lössbildningar), men isynnerhet genom glaciärerna, och som hafva öfverlagrat äldre
markbildningar, särskildt på slät eller svagt kuperad terräng. Dessa egendomliga
yngsta bildningar från den geologiska forntiden gå mestadels tillbaka på den stora
istidens gåtlika fenomen, som under diluvium härskade öfver hela jorden (ej blott
på norra hemisfären eller endast i Europa). Orsakerna till denna stora, måhända
periodiska företeelse äro ännu ej förklarade, men dess följder och verkningar i
synnerhet i Europa, i omfattande grad studerade och fastställda. Det var ingen period
af förfärlig köld, som den som nu härskar rundt nordpolen, utan blott en tid, då
jordens årliga medeltemperatur uppgick till omkring 10° C. i stället för nu 15° C.
och snögränsen låg omkring 1000 meter lägre än nu, hvarvid samtidigt härskade
större luftfuktighet, som tillförde glaciärerna riklig näring. Ej heller varade denna
köldperiod oafbrutet under hela diluvium; flere gånger afbröts den undertidrymder,
som vida öfverträffa alla historiska tider i omfång, af s. k. mellanistider, under hvilka
glaciärerna
småningom inskränktes till
deras nuvarande
storlek eller gingo
ännu mera
tillbaka och högre
temperatur
härskade, liknande
dem vid
tertiärtidens slut eller
efter
diluvialti-dens upphörande, d. v. s. i den
geologiska
nutiden.
Efter detta
den döda
naturens ännu
oförklarade växelspel rättade sig
troget, såsom
alltid och öfverallt,
äfven den
lefvande naturen.
Växterna,
djuren och människan kommo och gingo, lockade af gynnsamma, bortstötta af
ogynnsamma lifsvillkor. Därvid var icke alltid kölden det fientliga, värmen det vänliga
lifselementet. Ty de nämnda arterna af lefvande invånare bildade olika samhällen,
som voro underkastade olika behof och smakriktningar. Somliga voro vänner af
ett varmt skogsklimat, andra älskade köld och fuktighet, och åter andra voro
anhängare af ett torrt steppklimat. Af dessa tre samhällstyper trifdes den ena bäst
under mellanistiderna, den andra under köldperioderna, den tredje måhända under
öfvergångstiderna. När klimatiska förhållanden inträdde, som ej behagade dem,
utslocknade ej dessa samhällen, utan drogo sig tillbaka till skogsområden, som bättre
behagade dem; de arktiskt alpina formerna till Norden och fjällen, de värmeälskande
till Södern, steppformerna till den gamla världens vidsträckta östra steppornråde. Detta
gäller dock blott i allmänhet; i enstaka fall inträffade väl äfven ett utslocknande af
många former och en långsam anpassning af många andra efter de nya förhållandena.
Diluvialtidens flora, som är af största betydelse för kunskapen om dessa klimatiska
förändringar och för den växtätande, diluviala faunan, angår oss här mindre än
djurvärlden, i synnerhet den stora däggdjursfaunan, af hvilken människan lifnärde sig som
jägare eller mot hvilken hon måste skydda sig med list och vapen. Af 69 arter inom
Karta öfver istidens största utbredning i Europa.
Efter de Geer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
